Jag läste häromkvällen i mitt twitterflöde om hur en person skulle till Arbetsförmedlingen för att ”kartläggas”. Sedan dess har jag, från och till, funderat över Arbetsförmedlingen, arbetslöshet och tänkt tillbaka på mig själv som arbetslös.
Jag tror att de som är sociala och utåtriktade under ungdomen finns representerade i arbetslöshetsstatistiken i betydligt mindre utsträckning än de som är blyga, tillbakadragna och inåtvända. Här pratar jag av egna erfarenheter. Utåtriktad och social i dag – visst, men det är efter år av träning. Faktiskt mycket tack vare internet, paradoxalt nog.
Jag var en outsider. Självvalt eller påtvingat – vet ej, men förmodligen både och. Annorlunda från skolstart tack vare att jag pratade dialekt, var huvudet längre än alla andra och dessutom hade lätt för mig i skolan. Strålkastarna mot mig, och då gömde jag mig under en sten. Väldigt förenklat, så var det ungefär så.
Den som gömmer sig under stenar får ingen social träning, och avståndet till kompisarna ökar. Kompensation sker genom att upphöja det osociala till en merit. ”Jag är född så”, ”samhället suger” och så vidare. Därmed behöver inga ansträngningar längre göras, även om det finns ett socialt behov där inne under stenen. Det där hör också till min personliga historia.
Jag konstaterar: flera år senare sitter jag här med insikt om att den där sociala träningen är väldigt viktig. Den är rentav avgörande för en ung människas chanser att få ett jobb. Det visste jag inte som 19-åring, men på den tiden ville jag inte ha något jobb heller. I ”samhället suger”-idealet fanns det naturligtvis ingen plats för arbete.
Hur ser det då ut på Arbetsförmedlingen? Vad görs för att hjälpa de personer som inte har något personligt nätverk, och som kanske ser sig själva som osociala? Det kan vara de som är som jag var: utanför den stora fållan av den ena eller den andra anledningen. Det kan även vara nyanlända från andra länder som inte känner någon här.
Det är allmänt känt att de flesta får jobb via sitt personliga nätverk. De människor som helt saknar nätverk bör alltså prioriteras. De behöver få hjälp med att bygga nätverk, träna på att vara i en social situation och på att kommunicera. Jag pratar inte om någon krystad låtsas-jobbsökning, utan om att få chansen att komma ut i verkligheten. Exakt hur det ska gå till ska inte jag komma på, utan de som har betalt för att lösa arbetslösheten.
Sedan tycker jag det är orättvist att Alliansen får all skit för arbetslösheten. Visst är det de som regerar nu, men den här situationen har funnits länge. Mina första år på arbetsmarknaden var en sorglig blandning av arbetsmarknadsåtgärder som inte ledde till något. Jag har ingen erfarenhet av hur det är i dag, men det där med kartläggning låter ju knappast lovande… Arbetsförmedlingen ska dock ha tack, som faktiskt är delaktig i att ge mig mitt första riktiga jobb. En arbetsgivare här i kommunen hade som vana att ringa dit när han behövde arbetskraft. Men hur många arbetsgivare gör det?
För övrigt ser jag mig fortfarande som en outsider – utanförskap har blivit en del av min identitet. Numera är även ”social” det.
Mitt tips till arbetslösa är att nätverka, på ett sätt som passar dig själv. Använd LinkedIn och bemanningsföretagens siter, inled konversationer och boka möten. Gå på jobbmässor och prata med folk. Arbetsförmedlingen och Platsbanken ger dig troligen inget jobb. Om det tar emot och känns obehagligt betyder det att du gör något rätt. Se det personliga mötet som ett mål i varje konversation, för det är när du och arbetsgivaren träffas som det händer.
Disclaimer: Jo, jag vet att det finns sociala personer som är arbetslösa också. Jag vet att många av er gör ert yttersta för att få jobb, och att det inte funkar ändå. Den här bloggposten är inget hån eller nedvärderande av er. Den är snarare riktad mot beslutsfattare och andra, och ska ses som att jag slår ett slag för att hjälpa de som inte har ett gigantiskt personligt nätverk.