Är det möjligt att bli mer social av samvaron online? Jag tror det. Faktiskt är det nog precis vad som hänt med mig.
Som barn var jag blyg, som ungdom nervös och osäker, och som ung vuxen hatisk och asocial. Samma typ av personlighet i olika åldrar, olika sätt att hantera osäkerheten och det dåliga självförtroendet mot omvärlden.
Det var som ung vuxen jag började intressera mig för internet på allvar. Året var 1997, när jag gick en kurs i hemsideproduktion och tog något som kallas för ECDL datakörkort. Jag skaffade en hotmailadress och började chatta på Aftonbladets chatt för att ha något att syssla med parallellt med kodandet (byggde en hemsida om fasanuppfödning som utbildningsprojekt).
Blyg och inåtvänd som jag var hade jag problem med att prata med främlingar, i synnerhet kvinnliga sådana, i verkliga livet. Men online kunde jag vara mig själv. Och den riktiga jag, till skillnad från den tillgjorda mannen med hård fasad, fungerade bra i det digitala sociala. Det tog inte så lång tid innan jag hade skaffat ett flertal relativt nära vänner online.
Med åren har jag blivit mig själv även utanför nätet, och det visar sig att det fungerar lika bra där som online att vara den jag är. Sedan några år skulle jag beskriva mig som en social person, även om jag fortfarande är något av en enstöring innerst inne.
Livet online har fungerat som en social övning. Precis som alla övningar har den lett till färdigheter. Färdigheter jag inte hade räknat med, eller ens velat ha, som en vresig 20-åring.
Skickat via Blogsy