Förutom gamla favoriter som Guns 'n' Roses, Alice Cooper och Metallica är svenska Dissection ett av de band jag lyssnat på mest. Framförallt dess andra album; ”Storm Of The Light's Bane” från 1995.
Det som jag fastnade för hos Dissection var melodierna, som bär en klang av folkmusik. Utöver den hisnande hastigheten, hårdheten och ilskan i musiken fanns där en klassisk hårdrockskänsla som förmedlades i de välskrivna låtarna.
Jag får än i dag gåshud av de vackra vemodiga melodislingorna, kompade av smattrande baskaggar, i titelspåret på debutalbumet ”The Somberlain”. Men det var ändå med ”Storm Of The Light's Bane” som Dissection fick en plats i mitt hjärta. Hur många gånger jag har lyssnat på den, numera, slitna CD:n genom åren vet jag inte. Klart är dock att den snurrade nästan dagligen i två års tid.
Bästa spåret? ”Unhallowed”. Eller är det ”Thorns Of Crimson Death”, ”Night's Blood” eller titelspåret? Många tycker säkert mest kända ”Where Dead Angels Lie” är bäst. Alla spår håller högsta kvalitet, och det här är definitivt en av de 20 bästa metalalbum som släppts, någonsin.
Dissection släppte ett album ytterligare; ”Reinkaos”, innan bandets saga var all i och med sångaren/låtskrivaren Jon Nödtveidts död 2006.
