En hyllning till skaparen

En hyllning till skaparen

Sedan många år tillbaka prenumererar jag på musiktidningen Close-Up. Det är ett bra sätt för mig att hitta ny musik, och så kan det vara intressant att läsa om artisterna. I senaste numret intresserades jag av Tobias Forge, som är bandledare och sångare för megasuccén Ghost.

Synen på skapande och konst

Först och främst gillade jag den bild av skapande som Forge gav uttryck för i artikeln. Hur han, hur än extrem musik han än spelat, alltid strävat efter en hitkänsla. En sorts poppighet. Det ställdes i kontrast till band som gör allt för att försvåra sin musik, som hans exempel Pearl Jam. Jag kan sympatisera med den synen och minns hur jag själv brukade prata om ”hitkänsla” som något positivt även i dödsmetall. Han diskuterade även på en metanivå, och är övertygad om att det går att ta fram en formel för hur en bra låt skapas. Fascinerande läsning.

Synen på skaparen – den stora behållningen

Det mest intressanta som Forge tar upp i artikeln är hans syn på ex-bandmedlemmarnas (och andras) invändningar mot att de också förtjänade cred i bandet, för att de också var med och skapade. Den något självgode mannen liknar det hela vid George Lucas roll i Star Wars, att han skapat en värld med sina egna naturlagar och regler som alla andra opererar inom. Utan George Lucas skulle övriga personer, som uppfunnit de med, inte ha skapat det de skapade. Samma sak med Ghost. Måhända att en duktig gitarrist gör bra riff och solon, men utan Forge skulle det inte finnas något Ghost att skapa dessa riff och solon till. Det är en bra poäng. Jag tänker på Steve Jobs och Apple också.

Jodå, medarbetarna är också hjältar

I företagsvärlden är det den stora idémakaren som tar riskerna i början, sliter och lever fattigt. Men genom att välja rätt medarbetare växer sakta med säkert företaget till något imponerande. Medarbetarna är en helt avgörande del i detta, men man ska ändå vara medveten om att det redan finns ett universum med naturlagar att anpassa sig till. Vad vill jag säga med det? Jo, att den som grundade det företag du jobbar på faktiskt är värd din tacksamhet. Och att du som själv är den som skapade alltihop, inte får ta dig själv för given. Utan att du initierade, tog risker och byggde grunden – ja, då skulle inte din organisation med människor ens jobba ihop. De skulle inte ens känna varandra.

”Alla lika”

Är den person som påtalar sin egen vikt en självgod jävel som minsann måste framhålla sina medarbetare framför sig själv? Om du lever efter jantelagen så är det definitivt så. Alla ska vara lika delaktiga, lika viktiga och allt det där. Jag tycker att det är fräscht att emellanåt ha den goda smaken att tacka upphovspersonerna en extra gång, och att upphovspersonerna minsann inte ska vara rädda för att vara stolta.

Kontakta mig genom formuläret nedan om du vill pröva mig som Coach eller boka föreläsning.
/ Dan

11 + 1 =

Mina favorittjänster del 4: Spotify

Mina favorittjänster del 4: Spotify

Spotify behöver knappast någon presentation. Men jag måste ändå nämna denna fantastiska tjänst, som revolutionerat mitt liv.

Först var det Carola på kassett. Sedan Beatles, på LP. Tillbaka till kassetter och Eddie Meduza innan jag fick upp ögonen för Europe, Roxette och Alice Cooper – LP. Vidare i högstadiet med Guns 'n' Roses, Metallica och Nirvana. Där kom CD. Sen barkade det mot death/black metal och mer och mer mot digital musik.

I dag kan jag inte sammanfatta min musiksmak med bara en genre. Samtidigt upplever jag att min smak inte är bred, även om den ändå är varierad. Jag håller fast i vissa egenskaper som går igen i det mesta jag lyssnar på. Men det förändras. Spotify, Soundcloud, Grooveshark med flera har helt och hållet förändrat hur vi lyssnar på och- framförallt – hur vi upptäcker musik.

Spotify är helt galet bra när det gäller att hitta ny musik. Från början var det ganska dåligt utbud. För en med ukrainsk skogsmetal och lågbudget-skrän som intresse fanns det ingen anledning att skaffa tjänsten. Men med tiden har det blivit väldigt mycket bättre.

Den stora revolutionen ligger i att det inte kostar något extra att chansa. En hårdrockare kan testa den där reggaesamlingen, och hitta ett helt nytt spår i livet. Ja, musik kan vara så viktigt. Det är det för mig. Livsviktigt och definierande för vem jag är, och var jag hämtar min styrka.

Nu i veckan har jag hittat ett fantastiskt nytt band, med ett fantastiskt nytt album. Hade jag ens tänkt tanken på att impulsköpa något sånt här på LP-tiden? Nej, då innebar upptäckande att höra ny musik hos en kompis, på en fest eller kanske på TV. Hur skulle annars en hårdrockare fatta att hen gillade reggae?

Avslutar med att ge er senaste fyndet (hittat via Pitchforks app i Spotify): Youth Lagoon

http://open.spotify.com/album/5pZCTVxe71jyjBvYdODklB

 

Musiken i mitt liv del 4: Dissection

Musiken i mitt liv del 4: Dissection

Förutom gamla favoriter som Guns 'n' Roses, Alice Cooper och Metallica är svenska Dissection ett av de band jag lyssnat på mest. Framförallt dess andra album; “Storm Of The Light's Bane” från 1995.

Det som jag fastnade för hos Dissection var melodierna, som bär en klang av folkmusik. Utöver den hisnande hastigheten, hårdheten och ilskan i musiken fanns där en klassisk hårdrockskänsla som förmedlades i de välskrivna låtarna.

Jag får än i dag gåshud av de vackra vemodiga melodislingorna, kompade av smattrande baskaggar, i titelspåret på debutalbumet “The Somberlain”. Men det var ändå med “Storm Of The Light's Bane” som Dissection fick en plats i mitt hjärta. Hur många gånger jag har lyssnat på den, numera, slitna CD:n genom åren vet jag inte. Klart är dock att den snurrade nästan dagligen i två års tid.

Bästa spåret? “Unhallowed”. Eller är det “Thorns Of Crimson Death”, “Night's Blood” eller titelspåret? Många tycker säkert mest kända “Where Dead Angels Lie” är bäst. Alla spår håller högsta kvalitet, och det här är definitivt en av de 20 bästa metalalbum som släppts, någonsin.

Dissection släppte ett album ytterligare; “Reinkaos”, innan bandets saga var all i och med sångaren/låtskrivaren Jon Nödtveidts död 2006.

Musik musik musik

Bland det mest givande som finns är att skapa musik. Ändå var det så längesedan det blev av. Men nu är gnistan på väg att bli en eld.

I och med att jag laddade upp Squidfarm Disaster-låtar på Soundcloud häromdagen har något väckts i de insomnade trion. Förhoppningsvis kan det bli någon typ av fortsättning.

Nu i kväll har jag laddat upp de andra låtarna ocksåde som släpptes på en mini-CD av Irritum Records. Därmed är alla låtar vi gjort, utom en uppladdade och tillgängliga. Tentacle #9 återstår att finna. Förhoppningsvis existerar den i någon form på denna planet.

Här är min favorit bland de gamla låtarna. Vi hade hittat vår stil vid det här laget, och jag imponeras i dag över vår kreativitet. Inspelningen, i princip improviserad, vimlar av felspelningar som vi – enligt våra egna regler – löste på kreativa sätt så att de skulle låta som rättspelningar.

Olyckan på bläckfiskfarmen

Olyckan på bläckfiskfarmen

I dag har jag laddat upp fyra av totalt tio låtar som jag och två herrar till spelade in under namnet Squidfarm Disaster. Bandet, som bara existerade i studion, hann ge ut en mini-CD och bli erbjuden spelningar på både P&L och Arvikafestivalen (som vi fick tacka nej till pga glömt låtarna).

Squidfarm Disaster

Tenta, Octouise och Silly – Squidfarm Disaster

Det är bisarrt att tänka på det. Vi improviserade ihop låtarna en och en, från noll till klart, en natt åt gången. Jag kunde inte spela synth. Därför fick jag spela synth. Min nuvarande kompanjon på trummor, brorsan på sång. Utöver den sättningen ingick även plasthinkar, skruvstäd, stamp med kängor i korridor, trasiga trumpeter med mera i vår arsenal.

Felspelningar och taktmissar togs med i inspelningarna, enligt någon typ av regel vi körde med. Vi fick vackert spela fel på samma sätt med övriga instrument. Det blev en del intressanta breaks.

Texterna skrevs efter något som vi kallade kaospoesi. Orden användes för att skapa en känsla, inte för att betyda något. “Wool”, “cup” och “bucket” återkom ofta, av okänd anledning.

Märkligt nog gick musiken hem. En och annan folkmusiker gillade vad de hörde, synthare gillade det och hårdrockare gillade det. Flera som var inne på progressiv musik från 1970-talet gillade det också. Vi blev ibland jämförda med The Residents, Snakefinger och Frank Zappa – inget någon av oss lyssnade på när det begav sig (runt 2000-2003).

Vi blev till exempel recenserade och intervjuade för en musiktidning. Ännu roligare var det att bli sågade. En del människor var riktigt arga över vår musik. Roligt, tycker vi.

Squidfarm Disaster har legat i dvala i cirka tio år nu. Ingen av oss ser dock bandet som nedlagt. Någon dag kommer vi igen… Octouise de Pus, Tenta Cles och Silly The Squid.

Nedan kan du lyssna på Squidfarm Disaster i Soundcloud. Kan hända lägger jag ut fler låtar. Tror förresten vi finns på MySpace också.

Musiken i mitt liv del 3: Bal-Sagoth

Musiken i mitt liv del 3: Bal-Sagoth

Få band kommer undan med att blanda ner så många ingredienser i mixern som Bal-Sagoth. Här snackar vi hjältemetal med extra allt plus deluxe.

Jag drog mig i några år för att lyssna på Bal-Sagoth. Skrattretande låtnamn i stil med “And Lo, When The Imperium Marches Against Gul-Kothoth, Then Dark Sorceries Shall Enshroud The Citadel Of The Obsidian Crown (Episode: VIII)”, skivkonvolut med muskelkrigare och stora svärd, episkt filmtrailerprat och referenser till både science fiction och fantasy. Som svårmodig tonåring var jag inte riktigt mogen för det.

Men så föll det sig att jag ändå laddade hem en låt med bandet. Det var på den gamla goda 56k-tiden, när det tog en kvart att få ner en låt i bästa fall. Jag föll direkt för det pampiga och mångfacetterade vansinne Bal-Sagoth skickade ut ur mina sunkiga och skrälliga datorhögtalare.

När jag började kolla upp Bal-Sagoth förstod jag att det inte rörde sig om något skämt. Sångaren verkar leva i någon sorts fantasivärld där både Conan, Darth Vader och Cthulhu får plats, och skriver/skrev utöver sina imponerande texter även noveller inom både skräck och fantasy. Musikerna är, förutom imponerande skickliga, även duktiga på att skriva bisarra, oväntade och galna låtar. Nördigt, galet, underbart.

Bal-Sagoth är bandet jag alltid tar fram om jag vill få en energikick och bli på bra humör. Sagt om bandet av en vän: “Nej, det är för mycket som pågår samtidigt! Stäng av! Jag klarar inte det här!”. Ni bör med andra ord kolla upp dem…

Band jag skrivit om tidigare:

Arcturus

Tiamat