Det är en speciell känsla när dottern fattar tycke för musik som betytt mycket för mig. I det här fallet ”La Masquerade Infernale” med norska Arcturus.
Jag kommer ihåg när jag köpte albumet på Rock's Records i Kupolen, Borlänge. Det var 1997, samma år som det släpptes. På den tiden hade jag inte ens börjat kolla musik efter rekommendation i musikpress. Via nätet var inte att tänka på heller. Den vanan fanns inte, och mina föräldrars 56K-modem tog en kvart på sig att ladda hem en låt – under lyckliga omständigheter.
Jag kommer ihåg att jag var less på death/black-metal, som var det enda jag lyssnat på i 4-5 år. Vanlig hårdrock lika så. Men den typen av musik var de enda referensramar jag hade. En ung metalkille som jag hade ganska stränga regler att gå efter: inte för mesig musik, inte för mycket synthar, definitivt inga kristna band och så fick det inte vara kvinnosång (det fick vi lyssna på i smyg). Svarta kläder naturligtvis. Långt hår ett måste. Och så fick man inte vara för glad. Solbränna var inte ok – likblekt skulle det vara.
Jag var alltså sugen på något nytt, men fick inte bryta mot reglerna/trenderna. Vad göra? Bläddrade förstrött bland skivorna när jag såg ett namn jag kände igen: Arcturus. De hade haft med en låt på någon tributskiva. En udda cirkusaktig sak, som dock helt klart gick under black metal-genren enligt min bedömning. Omslaget visade en vindögd skäggig maskerad man med gammal piratpistol. Han bar någon sorts teaterutstyrsel till kläder. Jag tvekade. Vände på CD-fodralet. Idel tuffa hårdrocksnamn på låtarna. Jamen då så. Köpte den utan att lyssna – en liten passion jag hade.
Jag minns besvikelsen efter att ha lyssnat på halva albumet. Allt lät som intron och sången var ”vanlig” ren – ingen growl. Stolt som jag var (och är) spelade jag ändå av albumet på kassett och tog med ner i källaren i föräldrahemmet, där mitt rum låg. Släckte lyset, på med lurarna och play. Så som jag brukade avnjuta musik. Samma intryck först, men när förhoppningarna var borta öppnades mitt sinne och – något hände. Ett nytt universum öppnades. Ett teatraliskt cirkusuniversum med starka skräckfilmsvibbar. Under detta täcke hittade jag metal, men även psykedelia, trip hop, funk och jazz. Jag fattade ingenting, men jag älskade det.
”La Masquerade Infernale” blev en vändpunkt i mitt liv. Jag började leta musik åt alla möjliga håll, utvecklades och förändrades. En bana som i förlängningen ledde till att jag slutade spela gitarr i det death metal-band vi hade vid den här tiden. Kände mig klar med metal i ett par år, men hittade senare tillbaka. Är fortfarande passionerad metallyssnare, men med ett betydligt öppnare sinne. Har ju till och med popfrisyr.
Jag är glad för nuvarande generationers skull. Spotify och liknande tjänster betyder så oerhört mycket för den som upptäcker musik. Det går att chansa och prova på så mycket, så enkelt och för så lite pengar. Å andra sidan måste jag säga att jag värderade musiken högre när den var svårtillgängligare. Men jag skulle aldrig vilka backa tillbaka tiden och utvecklingen.
Sist av allt måste jag naturligtvis bjuda på lite Arcturus från ”La Masquerade…”-tiden. Albumet hör fortfarande till mina favoriter, och är med stor sannolikhet det jag lyssnat på flest gånger i mitt liv. Endast med konkurrens av Dissections ”Storm Of The Light's Bane”. Det får bli ett YouTube-klipp med Arcturus. De finns även på Spotify för den som är intresserad.
Skickat via Blogsy