Musik är otroligt viktigt för mig. Ofta är det genom musik jag kommer i kontakt med mina känslor på djupet. Musik har också varit en viktig faktor när jag utvecklats som person över åren.
Det är få gamla band som fortfarande håller. Jag är ingen nostalgiker när det gäller musik, och sentimental är jag inte heller. Forna storfavoriten Metallica är exempelvis något jag knappt kan lyssna på nuförtiden, och detsamma gäller en stor del gammal hårdrock. Mycket av det beror på att min syn på musik förändrats. En bra låt är bara en bra låt, som ett tuggummi. Musik som berör måste innehålla mer, och stimulera tankarna till större dåd än ren njutning.
Tiamat, däremot, är nog det band jag lyssnat längst på av de jag fortfarande lyssnar på (och då även det äldre materialet). Året var 1992 när jag hörde dem första gången i och med albumet Clouds, och de håller än i dag. Det var tyngden blandat med den lika olycksbådande som lockande mystiken som fällde mig, brutalt. Dessförinnan lyssnade jag mycket på Pantera och annan liknande aggressiv metal.
Just Clouds blev väldigt populär på Djuråsskolan, där jag gick i grundskolan. Var och varannan yngling lyssnade på den, och jag tror minsann den satte sina avtryck även på de lokala banden. Tyngd, inte hastighet och hårdhet, utmärkte många av de gagnefska metalbanden. Den lokale tyngdgurun Mikael Erman, Post Mortem, Celestial Garden, Gates Of Dawn med flera, ska dock ha mest cred för den trenden.
Tiamats mörker stämde perfekt med den person jag var vid det tillfället, och de behov jag hade. 14-15 år gammal, verklighetsfrånvänd drömmare som inte var vidare förtjust i mitt liv. Det fanns element i Tiamats musik som lät precis som jag kände mig inombords, både det hoppfullt eskapistiska och det dovt sorgsna. Tillsammans med Katatonia blev Tiamat ett band jag lyssnade på för att få tröst, och må bättre.
Tiamat har utvecklats mycket under åren. Ett tag utvecklades vi åt olika håll. När Wildhoney kom 1993 (eller var det 1994?) var jag inte redo. Clouds fortsatte spelas. När Deeper Kind Of Slumber kom 1997 var jag inte heller redo. Men ett par år senare gick vi i takt igen. Metal blev mindre och mindre intressant, samtidigt som jag sökte mot det mer drömska hållet.
När smaken för metal, speciellt metal som inte låter riktigt som metal, kom tillbaka fortsatte jag att lyssna på Tiamat. De följer med mig genom livet, och förgyller det med både nytt och gammalt material. Favoritalbum kan jag inte välja, men Clouds, Deeper Kind Of Slumber och Prey är de jag helst återvänder till. Bjuder på smakprov från dessa tre väldigt olika album sist i inlägget, plus ett från allra senaste.
En förklaring. Musiken i mitt liv är en ny följetong i bloggen, men jag började ju faktiskt med Arcturus – en annan gammal favorit. Därav nummer 2 i namnet.
Här är det som fick mig att fastna en gång:
Här är det som fick mig att drömma mig bort:
Det som fick mig att stanna kvar i mörkret:
Och det som fortfarande håller kärleken vid liv: