Påsken har gett tid till att slappna av med mina närmaste. Jag märker hur alla fina planer blir till intet när valet står mellan privata projekt och att umgås med familjen.
Livet är ingen enkel utstakad väg mellan olika destinationer, mål och delmål. Det är mer som att försöka styra en jättelik snöboll, åt vilket håll den ska rulla och vad som ska hjälpa den växa sig större. Eller vilka delar som ska skrapas loss. Inget blir exakt som tänkt, men det går att påverka riktningen.
När jag ligger där på golvet och brummar med bilar, agerar flera olika leksaksfigurers röster, eller när jag sitter i soffan och spelar TV-spel, har jag aldrig något mål. Då är jag bara där och då, som om det inte fanns något efteråt. Det är också då livet är som allra bäst.
