Den senaste tiden har jag blivit påmind om att det lönar sig att vara sig själv. Flertalet gånger har jag blivit tackad, bara för att jag är den jag är.
Jag var en rätt originell liten snubbe som barn. Med skolåldern väcktes en ängslighet och jag försökte passa in. Det sket sig.
Som ung vuxen fimpade jag inställsamheten, var jag mig själv, och det började genast gå bättre med kärlekslivet.
Som nybliven företagare fattade jag inte först, och var mig själv. Funkade. Sen kom en massa tankar om att jag representerar företaget med mera, och den inställsamme fjanten kom tillbaka i mitt liv.
Jag levde ett år eller två i det där tillståndet av att försöka vara någon jag trodde att personer som jag inte ens visste om fanns ville att jag ska vara. Ni hör ju hur vettigt det låter. Men sen började jag äcklas av min inställsamhet, korrekthet, ängslighet.
Jag tänkte att ”det kanske lönar sig att vara sådär fejkat trevlig, korrekt och inställsam”, men insåg att jag inte vill vara någon jag inte är. För vad tycker jag egentligen om de personer som ett fejkat sätt att vara lockar fram? Är de intressanta, sådana som jag vill hänga med?
Nej, fuck it. Jag ska vara mig själv. Så ärligt det går. #blogg100 är faktiskt en del i detta, att visa vem jag är.
Och jag drar till mig den typen av personer som jag vill umgås med. De som gillar mig som den jag är.
