Dottern älskar att höra mig berätta, och pressar mig hårt på berättelser från min barndom. Därför återupplever jag mycket av den. En del ljuva minnen, och en del mindre ljuva.
Min barndom är full av bus. Från blommor vattnade med kaffe, hundar insmorda i handkräm och skosnören ihopknutna mellan flera par skor. Till mer raffinerade påhitt som mörklagda byar (ficklampa på ljussensor), kreativt använd kompostjord (fråga inte) och hus fullständigt marinerade av krossade äpplen (vi slapp städa, men gubben som ägde huset var farligt arg).
Jag var en rätt snäll pojke ändå. Lite sadistiskt lagd, och gillade när andra fick skulden, men jag var nog egentligen mest dålig på att tänka konsekvenser. Mina föräldrar var nog rätt trötta på förtret jag ställde till för folk i grannskapet, och i skolan… Klassens clown brukar vi kallas, vi som är på det här viset. Och ja, ofta gjorde jag det för att roa andra.
Min återblick får mig att minnas vem jag var, när jag var för mig själv. Ganska blyg, osäker och med en sorts medfött vemod (som jag bär på än i dag). På många sätt är jag precis som den där lille pojken fortfarande. Han som inte riktigt vet vad han vill, mer än att han vill vara i fred. Med den sorgsna känslan av meningslöshet, som dyker upp ibland.
Större delen av mitt liv har gått åt till att försöka försonas med den lille pojken. I dag försöker jag se honom som min son, men det är fortfarande ganska långt kvar tills vi kan återförenas. Mitt samvete är mörkt och tungt över det här. Innerst inne vet jag att det här handlar om ett erkännande från mig själv; att jag måste godkänna det jag har åstadkommit i mitt liv, positivt som negativt. Omvärldens erkännande kvittar. Det är jag själv som stöter bort det vilsna lilla barnet.
