Pirrigt i dag. Jag ska avslöja det parallella spåret i mitt liv. Troligen inget ni känner till. För mig, som bloggat sedan 2005 är det förstås en stor del av identiteten. Och viss ”större” uppmärksamhet har jag ändå fått, som medverkande i P1.
Till att börja med hittar ni bloggen här. Dess historia började under studietiden, då ordet blogg började dyka upp allt oftare. Då med betydelsen ”dagbok på nätet”, vilket inte var vad jag ville göra med den. Istället skrev jag om filosofiska frågor, samhället och människan generellt. Jag var fortfarande ung och relativt arg. Skrivbordsradikal. Det syns också på de tidiga inläggen, som präglades av nihilism, anarkism, vissa vänsteridéer och en rätt surmulen misantropi.
Med tiden utvecklades jag som skribent, mer mot ett intresse inom personlig utveckling och att göra mer än att gnälla. Fortfarande med samma sorts grundideologi. Genom att vara en del av bloggosfären, om än i det fördolda, fick jag nya intryck och påverkades. Mer mot klassiskt liberal, och mer och mer från det teoretiska mot det konkreta rationella – att göra istället för att snacka. Under den här perioden (2007-2008) flyttade jag ut på landsbygden (igen), startade företag och blev farsa. Allt enligt min ”fuck it – let’s do it!”-inställning, som var ny för en pojke som varit ganska ängsligt lagd hela livet.
Sedan formtoppen runt 2008 har jag sakta normaliserats till någon typ av anarkoliberal light-person som gillar frihet och stora skogar, men ogillar strukturer, regler och förmynderimentalitet (både utövande och underkastelse). Någonstans mitt i detta fick existentiella programmet Tendens i P1 nys om min blogg, och ett helt program ägnades åt en idé som jag hade i en post; frågan om man kan säga upp sig från samhället.
Med #blogg100 har mina två identiteter närmat sig varandra så pass mycket att det är frågan om varför jag har den ”hemliga” bloggen kvar i nuvarande form. Den är inte alls speciellt aktiv längre, men fyller ändå ett behov. Just nu trivs jag med att botanisera bland de nästan 1000 inläggen (ja, jag har inte varit så produktiv egentligen, under dessa åtta år).
Men den hemliga identiteten är ändå skön att ha. Jag kan gå in där på fyllan och skriva i princip vad som helst. Det har varit skönt. Mina mer ”extrema” åsikter (som är rätt barnvänliga) har inte passat i den här bloggen som, i ärlighetens namn, varit lite väl helylle ibland. Planen med min medverkan i #blogg100 var att kunna uppnå detta – att vara mig själv fullt ut även här i bloggen. Ni som följer och konverserar mig på Twitter etc förtjänar att få veta, och få en chans att lära känna hela mig. Däremot undviker jag att använda mitt alias i denna bloggpost, just för att försvåra att de som bara läser hemliga bloggen hittar in i mitt vardagsrum.
Läs gärna mina gamla inlägg. Jag kan inte stå för det som står i allihop i dag, men jag kan absolut stå för att jag har skrivit dem. Bloggen är lite som en bok om mig, och det är intressant att se hur jag har utvecklats genom åren. Jag kan rentav känna mig lite stolt.
