Lyckan är inte körsbäret på toppen av lidandets berg. Den är det som finns där, alltid, men som blir påbylsad en för trång kostym med tumskruvar och rakblad tills du glömmer bort den.
Barnen är glada för att de inte vet bättre. De har inte lärt sig att oroa sig, gräma sig över det som varit och det som komma skall. De marinerar sig inte konstant i information som bevisar att världen är rutten och alla människor är egoistiska ondilar. Den typen av vettlöshet behöver vi allihop.
När jag deltog i Reclaim Your Brain förra veckan konfronterades jag, än en gång, med insikten om att det känns fel att vara för glad. Och att det känns löjligt att berömma mig själv. Hur blev det så här? Vem är det som har lärt mig att vara missnöjd med den jag är? För det är jag ju inte, egentligen.
Vi går runt med små nålar och sticker oss själva, gång på gång. För att distrahera oss. Så att vi glömmer bort att vi egentligen kan vara lyckliga.
#99 av #100 i #blogg100
