Att leva är egentligen ett självändamål. Vi lever för att leva. Går upp och jobbar för att kunna gå upp och jobba. När livet tar slut, tar också anledningen slut. Plus minus noll.
Utifrån denna slutsats kan en del tänkas och sägas om livet. Bland annat att det är orimligt att uthärda och lida, om detta i sig inte höjer själva livsvärdet. Den som lider får något att jämföra sin njutning med, eller helt enkelt en förmåga att enklare kunna njuta. Den som känner de djupa dalarna, uppskattar mer det som annars hade tett sig banalt. Om lidandet däremot inte höjer livsvärdet, bör det inte genomgås.
Så solklart är det förstås sällan. Vem känner sitt lidande i förväg? Vem vet vilka risker som är värda att ta? Livet är gissningar, och den som inte chansar blir trygghetsnarkoman. Och kanske drabbas av lidande som kommer inifrån kroppen, eller en granne med en tropisk sjukdom. Trygghetsnarkomanen kanske har undvikit två fall av halshuggning medelst grövre fogsvans dessförinnan, och ur den synvinkeln ändå valt minsta lidandets väg. Men det vet hen förstås inte. Och då var det ju den lilla detaljen, att långt ifrån alla väljer att lida.
Njutning är svår att mäta. Lidande med. Vissa av oss går igång på en bil som åker förbi, medan andra förblir surmulna livet igenom oavsett externa faktorer. Några plågas svårt av kyla, medan andra uthärdar utan problem. Några ifrågasätter ett resonemang som detta, för att det är ogenomtänkt och att faktor x inte definierats. Kanske mår de bättre av detta, och då var det ju tur att jag skrev den. Mer livsvärde, kassera in.
Vi bör följa den väg som är bäst för oss, och vilken den är vet bara vi. Eller nej, det vet vi ju inte. Men med lite självbedrägeri går det åtminstone att skapa känslan av att vi vet vad fan vi håller på med.