Vad driver oss?

Vad driver oss?

Vissa tycks födas med en dröm om att uppnå något specifikt, redan från barndomen. Det finns gott om exempel på personer som kämpat hårt och till slut hamnat på månen, baseballplanen, i filmen från Hollywood eller vad det nu kan handla om. Några namn tänker jag inte nämna, men säkerligen ser du några ansikten framför dig just nu.

Smäller utav fan
Det finns också gott om exempel på personer som inte har varit målmedvetna och passionerade, men ändå har kommit långt. Med det sagt, finns det inget fel sätt att göra saker på. Huvudsaken det rimmar med vem du är, och vilka metoder som funkar för dig.

Själv hamnade jag i en diskussion i dag, med en person som frågade om sin brist på ambition i livet. Jag räknade snabbt upp några ambitioner för att visa henne att hon visst har ambitioner, men kanske inte just passion. Och det har ju inte jag heller. Snarare tuffar jag på som ett nitroglycerinladdat ånglok. Metodiskt, jämnt, men ibland så smäller det utav fan.

Varför köra vidare?
Diskussionen ledde till att jag själv funderade över vad som driver mig, varför jag håller på med alla projekt, produktivitet och allt det där. Sanningen är ju faktiskt att jag ibland blir trött på det jag gör. Brinner gör jag rätt ofta, men det är aldrig bara en sak mer än allt annat som driver mig. Hugg av mig en arm och jag kommer att hitta på något annat att göra än att skriva, om jag inte utvecklar skrivtekniken förstås.

Så, varför kör jag vidare om ingen av de sysslor jag ägnar mig åt är själva livets essens för mig? Det finns ett svar, och det kom inte självklart. Men det är självklart.

Vi växer av motgångar
Anledningen till all denna strävan är för att jag bygger mig själv. Utvecklar, förfinar, stärker. Genom prövningar, bra rutiner och bra inspiration i form av människorna runt mig och olika böcker/poddar/artiklar utvecklas jag små, små steg åt gången. Skrivandet är något jag är bra på, och förutom att jag gillar att skriva är jag även intresserad av att bli bättre på det – snabbare, tydligare, roligare, mer givande. Ibland tar det emot, som med allt annat, och då finns det en chans att växa ytterligare. För vi växer inte trots våra motgångar och utmaningar, utan på grund av dem.

Blir vi någonsin fria från det förflutna?

Blir vi någonsin fria från det förflutna?

Blir vi någonsin fria från det förflutna? Endast om vi erkänner att förändring är möjlig.

Min vän och samarbetspartner Robert Almgren skriver på sin utmärkta site Leva Fett om resonemanget ”jag är den jag är”. Vilket för mig in på tankegången som jag stött på ibland, att de vi är innerst inne aldrig förändras. Jag vänder mig mot detta; jag tror på förändring och jag tror att insikt, ödmjukhet och hårt arbete sakta tar oss bort från bristfälligheter.

Jag har gjort mycket dumt i det förflutna. Varit otrevlig, obetänksam, tagit onödiga risker, hamnat i onödigt riskabla situationer och ägnat mig åt sådant som jag inte vill berätta om för andra. Det mesta av detta skulle jag aldrig göra om igen, för den person jag är i dag är inte sådan. Men den som existerade då var sådan, eller tvingades vara sådan utifrån tidigare val och omständigheterna.

Ja, ångern kommer ibland – det gör den väl för alla ibland, även om det är totalt meningslöst att ångra det förflutna. Hjälper ju inte. Det skapas en friktion mellan ”är” och ”kunde ha varit”, som är destruktiv, som får en att tycka illa om sig själv – ja, någon större nytta gör inte ångern. Jag brukar tänka så här: om jag inte hade gjort det jag gjorde i dåtiden, hade jag inte varit den jag är i dag.

Kanske hade jag inte träffat de människor som är viktiga i dag, kanske hade jag inte haft de vänner jag har, eller den flickvän jag har. Bara en sån sak som att fullfölja min gymnasieutbildning (som egentligen var helt fel) gjorde att jag träffade, Rickard B, en vän för livet, fick ett jobb som kickstartade mig och senare förde mig in på banan som journalist, träffade kompanjonen Rickard E, som gjorde mig till företagare, vilket medförde att jag intresserade mig för personlig utveckling, träffade min samarbetspartner och broder Robert, skrev en bok och senare träffade Anna indirekt på grund av bokskrivandet. Ja, kedjan kommer att fortsätta. Och ja, jag är vansklig med att tillskriva kausalitet mellan lösryckta händelser – men ni fattar.

Det finns ett annat problem utöver kausalitet, nämligen att prata om identitet över tid. Den som hävdar att ”jag är den jag är” får inte samma problem, då det finns en oföränderlighet över tiden. Den som tror på förändring måste förklara hur Dan 12 år kan vara samma som Dan 40 år. Själv löser jag det genom att helt enkelt titta på kedjereaktionen mellan Dan 12 och Dan 40 (och jag tänker inte diskutera vad som händer ifall Dan 12 klonades, och klonen dödade Dan 12). Det här är filosofiska frågor jag är rätt trött på, och ointresserad av, men likväl blottlägger de vissa problem.

Nå, blir vi fria från vårt förflutna? Ja, om vi använder misstagen som lärdomar och gör kunskapen till en språngbräda mot nya ideal. Klart att vi bär på delar som är mer eller mindre oföränderliga, men jag väljer att se dessa egenskaper som vad vattenglaset är i förhållande till vattnet.

Är viljelöshet vägen till lycka?

Är viljelöshet vägen till lycka?

The greatest wealth is a poverty of desires
– Seneca

Den buddhistiska idén att begär ger lidande går dåligt ihop med filosofier och strategier med självförbättring som syfte. Eller gör den?

Den som ständigt strävar efter förbättring vill alltid ha mer, är aldrig nöjd. Den som accepterar allt som är, utan motstånd, är aldrig nöjd heller. Den sistnämnda bryr sig inte om nöjd eller inte nöjd, utan accepterar friden i att bara vara. Eller?

För oss människor som strävar efter förbättring, blir det där med att vara nöjd en utmaning. Men det finns en lösning, och den kom till mig via Eckhardt Tolles förklaring kring tid.

Det finns klocktid, och det finns mental tid. Klocktid är den som pågår utanför ditt tänkande, som tillåter att saker kan schemaläggas och planeras. Den mentala tiden är istället medvetandet som försöker se in i framtiden, eller resa tillbaka i tiden. Klocktiden är neutral, den bara är. Den mentala tiden skapar lidande genom att vi sörjer det förgångna och oroar oss över det kommande (vilket sker genom jämförelser mellan ”borde” och hur det var/är/kanske kommer att vara). I det första fallet rör det sig om sorg och i det andra rör det sig om oro/ångest.

Jag tänker mig att bestämmandet av mål och personlig utveckling ska ske i klocktiden, inte mer än att staka ut en riktning för att ha någonstans att resa. All annan tid följer du din egen räls, och strävar inte efter något mer än att åka med. Då och då stannar ditt mentala tåg, och du kan sätta dig ner och njuta av vad livet har att ge, vad du har varit med om hittills och vem du är just nu.

Under din mentala tågresa finns bara total acceptans. Under de små stopp du gör längs rälsen, finns bara tacksamhet. Men begäret då? Tja, det existerar möjligen i planeringsfasen (som behöver återbesökas då och då), men det finns inget behov av att rida genom livet på en våg av begär.

Här har jag skrivit om liknande ämnen:
Framtidens bubbla existerar i nuet
Självdisciplin i harmoni med frid
Planering ger frihet

Du duger som du är

Du duger som du är

Det finns två sätt att se på utveckling hos personer, ”förändring är bra” eller ”du duger som du är”. Jag föredrar ett ideal som kombinerar dessa två sätt att se på saken.

Är du dig själv om du är sminkad?
Är du dig själv om du sätter in piercing i näsan?
Är du dig själv om du går en kurs för bättre självkänsla?
Är du dig själv om du förändrar din kropp med kirurgiska ingrepp?

Svaret är: det beror på hur vi ser på detta med identitet.

För de som egentligen skulle må bättre av träning, kan ”du duger som du är” vara en tröst även om sanningen kanske är att personen skulle må bättre av en starkare rygg, bättre kondition eller vad det kan röra sig om. Att duga som man är kan då användas som en sorts identitet, att ”jag ser ju ut så här – take it or leave it”, vilket i slutändan kommer till ett personligt val.

Duger alla som de är? Beroende på deras ideal, skulle jag säga.

Min tanke är den, att identitet är något som skapas av tankarna. Det är en association mellan olika delar av personligheten, erfarenheter, ideal och hur andra personer uppfattar en och bollar tillbaka detta. Den här identiteten kan ändras hur mycket som helst, och egentligen blir var och en det den är övertygad om att den är.

Det finns en annan del av varje levande människa, själva kärnan – betraktaren. Det är den som är den verkliga du, den som kan se alla tankar och alla känslor som passerar. Det är en entitet utan form, den tanklösa identitetslösa oföränderliga. Det är du, och du duger som du är. Allt annat är föränderligt.

Förstå detta, och bli betraktaren. Livet blir enklare, lättare att njuta av och lättare att förstå.

Valet finns bara nu

Det som är här och nu, är resultatet av allt det som har inträffat och gjorts tidigare. Det som görs nu, kommer att ingå i den kedja av händelser som stöper morgondagen.

Vi är alla delpositioner, varken mer eller mindre. Resultat av det förgångna blandat med tillfälligheter och självklart en egen påverkan.

Enskilda personer kan göra stor skillnad, och det är tack vare den kedja av händelser som lett fram till dessa personer och gett dem möjlighet att agera som de gör. Ingenting av detta är möjligt att tänkas ut till fullo i förväg, det kommer in oväntade aspekter och knuffar det avsedda mot det oförutsedda.

Jag är jag, tack vare mina föräldrar och att de träffades under rätt omständigheter vid rätt tid. Och en hel rad biologiska saker och ting. Dessförinnan var de båda beroende av andra människor som var beroende av andra människor före dem, som min morfar som hamnade i en annan kommun för att hans pappa dog ung. Oförutsett, och därmed med oförutsedda följder. Han träffade en kvinna, min mormor. Min mamma föddes, så att jag kunde bli till.

Kort sagt är vi löv i vinden, våra liv tillfälligheter, vår betydelse som individer beroende av många andra individer.

Vi kan inte ställas till svars för större skeenden, varken som kön, ras eller annat. Vad vi kan ställas till svars för är endast vad vi väljer här och nu, givet den kedja av händelser som föreligger detta nu. Här och nu gör vi skillnad, och det vi väljer sätter standarden för kommande ögonblick och valmöjligheter. Vad väljer du?

Framtidens bubbla existerar i nuet

Framtidens bubbla existerar i nuet

En sån där lärdom som aldrig riktigt sätter sig: för att du väljer A behöver du inte välja bort B.

Lärdomen gäller i många sammanhang. Ett sammanhang som jag funderade över i dag var det här med att leva i nuet, kontra planera för framtiden. Du måste inte välja bort den ena för att du föredrar den andra.

Jag kom på den här modellen med bubblor:
Nuet är en bubbla. Framtiden är en annan. Men framtidsbubblan är inte den egentliga framtiden, utan den bubbla som jag gissar att kommer att vara på en viss position i framtiden.

Utifrån den nuvarande bubblan skjuts en stråle av ljus iväg, rakt mot det tomrum där framtidsbubblan eventuellt kommer att befinna sig på senare. Det finns alltså ingen bubbla i framtidspositionen, för framtiden existerar inte med utsikt från nutidsbubblan. Det handlar om en gissning kort och gott.

Gissningsleken äger rum här och nu. Målsättningen syftar på framtiden, men handlar bara om sånt som jag vet här och nu. Jag ställer in strålkastaren, för att den ska skina mot en position som det eventuellt kommer att vara ett objekt i senare. Sedan agerar jag utifrån premissen att framtidsbubblan kommer att vara på den gissade position.

Jag kan absolut ha fel, men tack vare gissningen går det att jobba vidare. Och hellre gissa fel, än att bara ge upp. Alltid finns det någon lärdom för den som agerar.