Vinden vrålar med ilsken röst utanför och i händerna bränner feberns hetta. Tangentbordet är svalt, och katten ligger som klubbad i sin sömn i soffan intill. En symbios mellan dessa ting. Lugn och ro, sval harmoni och någonstans tickar en klocka som om allt vore för evigt.
Han skriver om dagen. Om att han tog en promenad, jagad av sina tillkortakommanden och den press skrikande barn och vardagsointressantheter kan innebära. Kalla mörka grusvägar, hastigt. Skämdes över sin pessimism, samtidigt som tankekontrollen ville mota bort detta inre gnäll. Förlåtelse? Förlåta sig själv? Återigen denna insikt – förlåtelse är inte medlidande, förlåtelse är att acceptera.
Ibland är det ok att inte vara så förbaskat konstruktiv. Tänka positivt. Carpe diem up your arse. Hellre en storm än det konstanta pysandet.
Det är som det är. Han sitter i sin morgonrock med buken synlig ovanför skärpet. Navelns krater med sitt till synes bottenlösa hål. Det fula i att vara människa.
Meditationen efter promenaden handlade om förlåtelse. Dessförinnan hade utvalda personer ägnats varsin tanke, med den röda tråden ”älska dem för vilka de är, istället för att fokusera på de små irriterande detaljer som lever i alla människor”. Mannen tänkte sig att han strålade ut kärlek som magi ur huvudet. Det strömmade över världen och regnade ner över de utvalda. Frid och värme, ett leende och rakare hållning.
Jag förlåter dig Dan, för den du är.
Jag förlåter dig Dan, för den du har varit.
Jag förlåter dig Dan, för din girighet.
Jag förlåter dig Dan, för att du är så dålig på att leva i nuet.
Jag förlåter dig Dan, för alla dessa fällor du gillrar för de du tycker om.
Jag förlåter dig Dan, för att du manipulerar och utnyttjar de som står dig närmast.
Jag förlåter dig Dan, för att du är så dålig på att visa tacksamhet.
Jag förlåter dig Dan, för att du inte kan förlåta dig själv.