Livet, ja livet. Vad är det för något egentligen? En liten meningslös fjärt av ljus mellan två omedvetna tomheter, eller något alldeles alldeles underbart?
Det jag brukar komma fram till i mina grubblerier om livet och vad jag ska med det till, leder oftast till att jag slutar fundera på livet. Det är som att läsa samma bok återigen, för att konstatera att den slutade på precis samma sätt som förra gången – typ barnens böcker. Eller som att äta en smaklös smörgås i förebyggande syfte (hej vitt rostat bröd). Ja, grubbleriet är rätt poänglöst i sig. Men det kan vara stimulerande att fundera över livet.
Det skönaste i grubbleriet är att det, förutom ångest och vanmakt i sämsta fall, leder till en mer spontan livsföring. En insikt om den egna obetydligheten inför de svarta valven bortom vårt egna lilla sketna solsystem. Se en film om universum och dess storlek, ålder och de krafter som skapat oss. Läs därefter insändarsidan i valfri lokalblaska. Evert, 76, är missnöjd med att hundägarna inte plockar upp bajset efter sina hundar. Eller att en viss typ av chokladbit blivit 18,3 procent tunnare och 250 procent dyrare på 30 år. Försök att inte bli på bra humör, inför kontrasten mellan det stora kraftfulla ofattbara och allt trams vi människor pysslar med dagligen.
Livet, som bara går ut på att leva. Vi vet inte när det tar slut, och vi vet inte hur det tar slut. Hemligheten är att inte bygga för mycket för framtiden, eller ångra för mycket det vi redan gjort. Att leva i nuet framhålls som idealet, men jag tror inte den biten får överdoseras heller. Vi behöver ha koll på vart vi är på väg, och varifrån vi kommer. Framförallt behöver anledningen vara rätt hela tiden. Uppoffringen måste vara värd varje sekund av lidandet, och det måste finnas indikationer på att uthärdandet faktiskt leder till något mer än ytterligare lidande. Livet behöver vara värt att leva, varje sekund.