Som en förkastare av den förgångna brände jag upp alla skrivhäften och gamla prov efter grundskolan. Samma sak efter gymnasiet. Vilket, med egna barn i huset och eftertanken färdiginstallerad i skallen, inte var någon bra idé. Men så kan det gå för den som vägrar spara på fysiska minnen.
En gammal laddning med dåtid har jag i alla fall sparat: En halv handelskasse full med med gamla brev från några olika kvinnor. Ja, alltså riktiga brev med frimärken på. Antalet har jag ingen koll på, men det är en ansenlig bunt som växt till sig under några år.
Den där kassen har följt med några flyttar. Sofia, fru och dessförinnan sambo, som jag delat liv med i 15 år i september har säkert önskat att breven ska gå på destruktion. Men något har hindrat mig där. Den där gamla röda Hemköp-kassen har överlevt, likt en legion spöken av papper.
Dessa brev representerar den person jag var då. Exakt vem det var, har jag tänkt ta reda på genom att – någon gång – läsa igenom breven. Vilket inte har hänt. Nu undrar jag om jag ska bränna upp hela bunten ändå. Frun kommer säkert inte att klaga… Å andra sidan ligger det brev från henne där i säcken också.
Hur skulle ni ha gjort?