Livet går sin gilla gång. Inte mycket förändras över åren. Ändå rusar åren på. Eller?
Det är lätt hänt att komma in i det där tankemönstret. Det som säger att du pratar mycket, och gör lite.
Men här är en tanke. Kolla vad du gjorde, skrev, tyckte för tio år sedan. Hur du såg ut. Vad du hade för kläder. Vilken märklig okunnig människa utan visdom du var. Ja, det kan räcka med fem år sedan. Se vem du har blivit och var stolt.
För tio år sedan var det ett år kvar tills jag skulle börja blogga. Och fyra år tills jag skulle bli pappa för första gången. Samma år slutade jag snusa, efter en session av äckliga tuggtobaken Oliver Twist – och totalt meningslösa General Portion Mini. Mindre snus för mer pengar. Smurfblöjor för tidigt födda smurfar.
Jag var betydligt argare och mer dömande då också. Full av virke från högskolan, och med en lösning på alla världens problem.
Så här skrev jag i bloggen (den halvhemliga), som faktiskt lever vidare efter alla år – om än i relativt passiv form:
Ӏrad vare Johannes Paulus!
En man med bättre självdisciplin än jag någonsin kommer ha.
Må han fröjdas i evighet om han nu har nått någon form av destination.
Om inte kommer vi ändå att leva i skuggan av hans obrukade penis.”
Nio år sedan alltså. Sådär skulle jag inte uttrycka mig i dag.