Längs älvens kant går den grästäckta sluttningen.
Doften av järn, rutten vass och frihet.
Minnena från flera år, samtidigt i en parallell nostalgi.
Jag lunkar lycksaligt under det somriga vemodets himmel.
Betraktar en rymd som krymper mig till en liten prick.
Men innerst inne växer förnimmelsen av evighet.
Strandsluttningen spricker upp och jag hör änderna.
Från kraftledningen hänger ett fiskedrag – det har suttit där sedan jag var barn.
Frågan är vad som händer om jag rubbar en konstant.
Om jag plockar ner fiskedraget.
Stoppar jag nostalgin?
Faller stjärnorna döda till marken?