Johan Olsson, min bror, fyller 35 år i dag. Därför skriver jag en hyllning till honom.
Det är en märklig känsla att han som alltid varit min lillebror numera bär en ålder, som tycks äldre än jag själv. Tills jag inser att jag själv är två år äldre än han, och att det kommer att förbli så intill döden.
Vår historia tillsammans är brokig, bråkig och mestadels fylld av vänskap som går bortom släktskapet.
När vi var små var han kaos, och jag ordning. Exempelvis var det jag som berättade för honom när det var dags att byta strumpor, att man inte skulle skoja genom att lägga disktrasor i kompisars mammors kakburkar, med mera. Johan var ett naturbarn, och själv var jag ganska styrd av regler och konventioner. Senare skulle jag komma att välja ett annat spår, men det är en annan historia…
Något äldre, med egna kompisar, var han den där dryga lillebrorsan som hängde efter oss. Och som vi sprang ifrån, så att Johan gråtande sprang hem. Och jag fick skäll. En storebrors lott, förmodar jag. Vi slogs en hel del. Hans furiösa och frisinnade aggression gjorde att det ofta var jag som fick däng. Fegade ur, och sprang. Men han blev tuktad också, bland annat med en sten i huvudet, med efterföljande rentvättning av sår i ett traktordäcks ansamling av regnvatten.
Jag såg ofta till att han och lillasyster kom ihop sig, och bråkade. Men vi kivades alla tre. Tvål på de andras tandborstar var en klassiker. Ingen gick säker.
Sen blev vi äldre. Slut på slagsmålen, och den riktiga vänskapen började växa fram. Jag var det svarta fåret som lärde Johan snusa och röka. Vi hade en hemlig koja i skogen där vi, satt och rökte Marlboro dubbelpack (46 kronor inklusive askkopp). Två timmar konstant bolmande senare tog vi varsin liten pingvinlakrits (såna där små som ligger i plastburkar – säljs på färjor), blåste varandra i ansiktet (“luktar det rök?”) och gick hem. Mamma kände väl naturligtvis doften av de inpyrda kläderna, med eller utan lakritspastill. Vi fiskade mycket på den här tiden. Jag har en stark “Stand By Me”-nostalgi för de här åren. Pojkäventyrssomrar som varade en hel livstid, känns det som.
I sena tonåren upptäckte vi ett gemensamt intresse för filosofi, något som jag minns att förvånade mig. Ingen av oss hade yttrat något om synen på livet, på alla konstiga omständigheter som ett liv rymmer och det där stora existentiella. Min första riktiga upplevelse av andlighet kom från dessa diskussioner. Intresset utvecklade sig, och vi träffade alla möjliga kufar för diskussioner. Bland annat hamnade vi hemma hos ett par pingstvänner på en filosofi- och te-natt. Två ateistiska dödsmetall-gagnsingar och två frisinnade pingstvänner. En minnesvärd kväll av det trevligare slaget.
Vi bodde ihop några år, jag och Johan. Det blev till slut Sofia som särade på oss. Hon ville bo i en lägenhet som bara var vår. Min stackars bror blev helt sonika utsparkad. Det blev slutet på en era av filosofiska utsvävningar, pizza från Pizza Mia på “Knoppen” i Falun, och ändlösa rader av Worms-matcher med subwoofers inkopplade (för känslans skull). Tur att grannen var halvdöv.
Vi har fortsatt att ha bra kontakt under åren. Riktigt lika bra som mellan åren 1997-2001 är den förstås inte, men jag är glad att säga att min bror är mer än en bror. Han är en mycket god vän. Därför utbringar jag en hyllning till dig, Johan, och hoppas att du lever i minst 35 år till.
Tack för allt än så länge
/Brorsan