Dagen ägnades åt en tur till Djurmoklack här i kommunen. Ett naturreservat med bra utsikt, och natur som hämtad från Ronja Rövardotter-filmen.
Första gången jag besökte Djurmoklack var jag 6-7 år eller liknande. Minnena är svaga, men jag kommer ihåg att pappa gick längre ner mot kanten än vad mamma gillade. Själv hade jag ett rep runt midjan när jag kollade på branten. På de gamla fotografierna i föräldrarnas album har jag ett par fula blå shorts, av typisk 80-talsmodell, som jag inte tänker visa er.
Mycket har hänt på de 30 år det var sedan jag var upp på berget första gången. Det mesta har hänt de senaste åren. Gagnefs kommun med Agneta Granath i spetsen har fixat till vägen upp, parkeringen, stigarna och märkningen. Dessutom har branten försetts med skydd för det lokala fågellivet, vilket också tjänar bra som avspärrning mot våghalsiga ungar. Det är helt enkelt ett väldigt bra jobb kommunen har gjort. Jag gillar att det satsas på naturen, som är min huvudresurs för återhämtning.
Naturen är bra på andra sätt. När vi åkte upp i dag tänkte jag bara på branten, precis som min fru. Men för tre- och sexåringen var vandringen till och från bilen det stora äventyret. Två små barn längs knotiga steniga stigar uppför ett berg. Naturligtvis satte det fart på fantasin.
Gagnef har flera besöksvärda platser i naturen. Gå in på (http://naturigagnef.se) för att få bra uppslag till utflykten.