Som barn såg jag den vara förtrollad, obegränsad och underbart obegriplig.
I ungdomen växlade den till att vara begränsande, skrämmande och obehagligt obegriplig. Men med oändliga möjligheter för den odödlige.
Nu, i vuxen ålder ser jag en byggarbetsplats där svettiga högst verkliga människor ömsom kramas, ömsom träter. Men där de allra flesta försöker att få något gjort. Och ibland, faktiskt, sipprar en del av barndomens magi fram mellan skarvar och vrår.
Vilken skepnad har min värld om 30 år?
Och hur har din värld förändrats?