Site icon Dan Forslund

Strax efter sömnen

Det finns en harmoni kvar efter sömnen. Den dröjer likt dagg i gräset, men torkar bort när det skoningslösa ljuset ligger på. Dagens företrädare, skingrare av mystik.

Den svaga oron väcks i kroppen, och det åldrande köttets vanor sätts igång av muskelminnet. Dags att gå upp, kliva på tåget som väntar på livets räls.

När den romantiska mystikern kapitulerat inför vardagens ointressanta betongklossar kommer en annan skön känsla fram. Det är känslan av att veta vem jag är, vad jag ska göra och varför.

Tryggheten i att sysselsätta bort den ihållande tomhet som är själva rummet där vi möblerat.
Frågorna, tvivlen – de gör oss inget gott. De rör bara upp slam som skymmer sikten i det annars hyfsat klara vattnet. Ja, det finns en viss sikt framåt. Inte kristallklart som barnets, men lite gulaktigt som insjövatten.

Jag trampar stigen fram. Ser inga djur. Men jag ser inte mig själv heller. Lyssnar på Podcast. En man intervjuar en kvinna med en blogg, som har många besökare. Stänger av när det blir för navelskådande.

Vi människor gillar att sitta med lupp och titta på varandras idisslade remixer av idisslingar av något som andra människor har gjort. Meta meta meta. Sådan exceptionell fokus på människan och dess skapelser, upplevelser, erfarenheter. Är vi besatta av oss själva? Plus minus noll, korthuset faller i det tomma rummet.

Filosofin fortsätter att vara död för mig. Det är känslan i kroppen strax efter sömnen, som är grejen. Innan tankeapparaten har satt igång hela cirkusen igen.

Exit mobile version