Träning, träning, träning. Kunskapen och egenskaperna utvecklas, men det är först vid ett skarpt läge de verkligen testas. I dag var en sådan dag.
Mindfulness har jag tillämpat till och från i tio års tid. Meditation har funnits i livet cirka tre år. Numera så gott som dagligen. Några av de fördelar som upplevts är:
- Lugnare generellt
- Bättre på att kontrollera stress
- Mindre benägen att låta känslorna bära iväg
- Mer uppmärksam
- Bättre reaktionsförmåga (hänger ihop med uppmärksamheten)
- Mer tacksam för de jag har runt mig, och det märkliga som livet faktiskt är
Inga konstigheter. Men vad som inte upptäckts hittills, är förmågan att behålla lugnet i en hotad situation. Som en okänd lös hund i full galopp rakt mot mig.
Hundar är något jag upplevt obehag av tidigare. Främst på grund av en incident för en sisådär 15 år sedan, då en aggressiv hund följde efter och morrade. Sedan dess är jag vaksam mot hundar, och brukar ignorera dem tills någon form av acceptans visats från båda sidor. Ofta finns ett obehag med i bakgrunden.
Och så blev det i dag. Jag hade först motionerat (sprungit) med Alma och Leo, som cyklade bredvid och blev lite lagom flåsiga. Därefter en solitär tur längs den vanliga rutten. Skogsstigar mestadels. Podcast i lurarna och solsken i blick.
När jag närmade mig en närbelägen grillplats syntes ett par personer, och även några hundar. ”Vänd” sade instinkten, men ”fortsätt” sade anti-komfortzonsidealet. Så benen fortsatte löpa. Och jag hörde ”Nej! hundnamn, hit!”. Därefter dök en stor svart/vit hund upp. Amstaff eller vad sorten heter. Och den hade kursen rakt mot mig. Jag stannade. Hunden hoppade upp med tassarna på min mage.
Här liksom frös tiden. Hunden sprang runt mig, kretsade och så fram igen och hoppade upp med tassarna. Här förstod jag att den var vänligt sinnad, lekfull. Stod kvar, hörde hunden få skäll och jag sade:
– Ni borde nog koppla den.
Därefter kopplades hunden och jag frågade om jag kunde springa vidare.
Löprundan fortsatte, med en försämrad tid och lite missat på podcasten, men jag log. Vad hände där egentligen? Var tog oron och skräcken vägen? Klumpen i magen. Ilskan. Inget av det kom fram.
Min hjärna hade bara varit tom. Inga spekulationer, förväntningar eller panik. Bara ”hund kommer, Dan stannar”. Och inga otrevliga ord till hundägaren efteråt. Jag var ju faktiskt varken arg, rädd, lättad eller något. Däremot var jag på sätt och vis tacksam, över att få testa övningarna i att behålla lugnet. Det gick ju nästan på autopilot.
Jag ger absolut kredd till mediterandet. Förutom ren träning har mina övningar bidragit till en annan syn på livet.