Livet, vad hände med det?
Efter år av uthållighet nådde jag vuxen ålder och tänkte att, skit samma. Det är en lek, och jag är odödlig.
På samma spår följde experimentlusta. Företag, barn, hus – hit med det. Det är ju bara tillfälligt. Tänkte jag då.
Det var inte tillfälligt. Åren går snabbt, och det finns inte mycket tid för egoism.
Landad i en kantstött men härdad existens, här är mitt liv. Det blev ju rätt bra ändå. Och det är långt i från klart. Nu ska lärdomarna praktiseras.
38 år, bästa versionen i den kedja av personligheter som den här skribenten ingår i. Nöjd, men med den jagande känslan av att vara 13 år efter. Jag vore en perfekt 25-åring.