Livet blev inte riktigt som jag trodde. Det där med att dö innan 30 blev inte av, och alla långsiktiga åtgärder som jag sket i visade sig, i efterhand, vara vettigare än läget såg ut för en 22-årig nihilist.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle överleva min 30-årsdag. Det tedde sig alltför absurt att bli vad jag då föraktade, och jag tänkte mig ju att jag skulle bli en genomsnittlig tråkig laglydig grupptrycksmänniska, ett får i den stora skocken. Vad jag blev? Äldre, och inte så arg. Inte arg alls. Laglydig är jag, oftast, men däremot tycker jag mig inte ha blivit någon jag skulle ha avskytt som 22-åring. Fast det är svårt att veta.
Det stora misstaget var att läsa in en norm, som jag kopplade till ålder. Bara för att någon blir 40, medföljer attribut av tråk. Stämmer inte. Lemmy i Motörhead blev 69, och han var inte speciellt genomsnittlig och trist. Morfar blev 87, ingen Lemmy precis, men han levde ett liv där ålder blev något egalt. Han var en kompis. Det där fattade inte 22-åringen.
En liten tillbakablick på den jag var
Pension? Nej, det skiter jag i. Spara överhuvudtaget? Skit samma, för fan. Jag gjorde mina val, och i dag är det meningslöst att ångra dem. Ingenting kan ändras i efterhand.
Jag levde ett gott liv i yngre 20-årsåldern. Studier med fullt lån, och parallellt med detta jobb – lön. Inte spenderade jag speciellt mycket heller. Det växte på banken, men jag vägrade lyssna på alla tråkiga bankmänniskor med sin värdelösa långsiktighet. Samhället skulle ju ändå raseras, nollställas, och jag skulle vara med och göra det.
Exakt var det där agget mot samhället kom ifrån, undrar jag över i dag. Minns inte riktigt, men vet att flock-/fårskocksmentalitet och påtvingade kollektivistiska åtgärder hjälpte till. Jag ogillade hela den där ”göra tillsammans”-mentaliteten, solidaritet och kamratskap – my ass.
Tillbaka till nutiden
Nej, jag har inga klara riktlinjer för min pension i dag heller. Det känns liksom för sent. Jag får försöka sköta det privat istället. Kanske.
När jag sedan ser alla pensionskampanjer spyr jag lite i munnen. Bilden som målas upp är att det är på ålderns höst livet börjar. Då har vi jobbat klart. Då kommer det roliga. Om vi överlever ända fram.
Men det finns en lärdom. Den 22-åriga killen kunde inte tänka sig livet som 40-åring, och vägrade investera i 40-åringens trygghet. Han kunde inte tänka långsiktigt alls, för det hade han inte i sig och det hade ingen lärt honom. Det hade åldrande människor istället försökt tvinga i honom. Det gjordes på ett kasst sätt, även om 22-åringen möjligen hade kunnat tänka annorlunda om livet hade varit annorlunda. Om samhället han levde i hade varit mer välkomnande mot individualister, mindre grupptryck och mer acceptans.
Men jag gnäller inte. Mina broar är brända, och leendet sitter där det ska. De personer jag räknar som min närmare krets – ja, även er som jag inte träffar eller pratar med så ofta, men som delar min sorts galenskap, ni är mitt vi. Mitt tillsammans solidariska, oavsett vad ni tror på eller vilka ni är.
Nu ägnas istället den fulla kraften åt hur jag kan medverka till att såna som jag hittar de rätta avtagsvägarna från de breda vägen. Hur jag kan medverka till att bibehålla avarterna, de som är värda att lära känna. Genom mina egna misstag har jag lärt mig massor som kan föras vidare, till den som inte har för många åldersfördomar – som jag hade.