Site icon Dan Forslund

Meningen med livet

”Vilken är meningen med livet?” måste vara en av de mest ställda frågorna någonsin.

Från att ha ställt den själv i ungdomen övergick jag till att raljera över den och dess ställare som idioter (full på världsförbättrande elitism på högskolan), till att nu ta den mer på allvar.

Livets mening är en seriöst menad fråga. Varför ska jag döma den som funderar över sitt livs innebörd? Varför ska jag tjafsa om retorik och semantik, som ”men frågan förutsätter en mening!” som jag hojtade om i yngre 20-årsåldern.

Skit i hur den är formulerad. Hur ska vi förstå frågan, välvilligt och på allvar?

Jag tror att det inte sällan avses rätt många olika aspekter sammansmälta i en och samma frågeställning. Till exempel:

Många frågor, och få kan besvaras utan att leda vidare till ännu fler frågor, för att sedan komma tillbaka till de ursprungliga frågorna. Kanske kommer insikten om att vi själva måste bestämma vad som är värdefullt, samtidigt som vi inte riktigt vet vad vi tycker om något alls. Det är inte lätt att vara människa.

Mitt enda svar är egentligen att sluta fundera. Testa istället. Testa det som verkar rimligt. Sluta med det som inte gav något, och prova det som känns lite läskigt. Så slipper vi jaga den egna svansen i den egna bubblan.

Vi behöver inte testa allt själva heller. Kolla på vad andra har testat. Verkar det vara något? Själv trodde jag länge att eremitliv i Alaska var den stora grejen för mig. Dumpa civilisationen och brottas med björnar, leva på rå lax och bygga timmerkojor. Men så såg jag en dokumentär om en som hade gjort det där i 20 år, och så visste jag att den teorin var fel.

Vi människor är tydligen notoriskt dåliga på att veta vad vi vill. Det berörs i detta poddavsnitt. Av den anledningen är det rimligare att testa, än att grubbla järnet. När vi testat sker en viss känslomässig värmeutveckling. Jag kallar den för mening.

Exit mobile version