När jag var barn sysslade vi ibland med något som kallas att ha tråkigt. Det innebar att vi inte hade någon lust med något, dissade alla förslag på lekkamrater från föräldrarna och var allmänt gnälliga. Det vet dagens barn inte något om, eller hur?
Jag hade ofta tråkigt som barn. Det var en tristess som ofta slutade med att kojor byggdes, en träbit blev ett utomjordiskt djur eller också spelade traktens barn något spel tillsammans. Lite som i en snusförnuftig Alfons Åberg-bok. Men det är bra att ha tråkigt. Nu börjar jag låta mossig och det var bättre förr:ig, men ha tålamod.
”Det ledde till att vi tänkte själva, och så var vi ute heeeeela tiden”
/Signerat random vuxen
Det är lätt att som vuxen ondgöra sig över de yngre generationerna. Det är en tradition som pågått sedan Aristoteles själv var ute och störde friden. Jag insåg att jag var på vippen själv, att skriva en gnällig bloggpost om vikten av att ha tråkigt. Den skulle handla om att mina barn minsann aldrig har tråkigt. Sedan kom jag på, att det har de visst.
De har också tråkigt, trots alla moderna saker som surfplattor med alla appar, YouTube, TV-spel och allt det andra som jag inte hade. De har fortfarande tråkigt, så tråkigt att de nästan går åt ibland. Trots Minecraft, appar och YouTube. Och när de har det blir de till slut kreativa, och ritar något bisarrt som det står ”till pappa” på.
Jag kom på en annan grej kring tråkighet. Vi vuxna är betydligt sämre på att utnyttja tråket. Som 20-åring satt jag ofta och såg på Kvinnofängelset (som jag hade noll intresse av) eller TV-shop på nätterna. Och hade sjukt tråkigt. Men inte blev det några böcker skrivna, några riff komponerade eller något annat konstruktivt gjort. Aldrig utifrån tristess. För allt det kreativa väntade jag på inspirationen, som om det var en fjäril jag inte kunde råda över.
Vad gör vi vuxna i dag när vi har tråkigt? Försöker vi skapa något, leker vi eller vad händer? Jag tror att vi försöker förneka tråket genom att välja att medvetet göra andra sorters tråkiga saker, som att läsa nyheter. Så gör inte barnen.
Vad vi borde göra, i större utsträckning, är att använda de där magiska prylarna som ligger i fickorna och skapa något med dem. Fram med en ritapp och gör en teckning till någon vi bryr oss om. Försök mena den och göra den fin, kasta ut ironin och stå för något. Skapa musik. Eller bara acceptera tråket för vad det är, utan att reagera och döma. Låta det hoppa omkring som en liten kanin inombords. Till slut, om inget görs, kommer den där kaninen att förvandlas till en sabeltandad getdrake med lila latexbyxor och julgransbelysning kring hornen.