Tusen dagar är ganska länge. Tre månader mindre än tre år, typ. Det är så länge jag har skrivit texter på kvällarna, i sträck.
Ni vet hur det är. Det finns något man är bra på, en passion. Något som används vid presentationer. ”Jag spelar gitarr”, ”jag gillar att fiska”, ”jag har alltid tyckt om att måla”. Men så kommer insikten att det var flera år sedan det där jätteviktiga utövades. Så är det ofta för oss som är föräldrar till barn av yngre slag.
Jag blev förbannad på det där, att jag definierade mig som en som skriver men inte skriver en endaste bokstav. Vad jag istället gjorde var att skriva blogginlägg om att ”nu jäklar ska det bli bättring” eller ”dags för en ny era”, och så hände ett jävla skit. Jag gjorde det om och om igen, nya inriktningar och nya löften – samma resultat.
En dag hände något. Om det var för att jag lyssnade på podcasts om rutiner, eller om det var för att jag helt enkelt blev tillräckligt förbannad, det är oklart. Jag bestämde mig helt enkelt för att börja göra det som är viktigt i mitt liv. Och då kom skrivandet som nummer ett. Den 15 december 2013 satte jag så igång med den allra första texten.
Jag hade några enkla regler för de där texterna: jag fick skriva hur kort som helst, och vilka typer av texter som helst, men jag fick lov att vara nöjd. För ändamålet skapades anteckningsboken Dagligen.
1 000 dagar i sträck visade sig inte vara så värst svårt. Det var däremot väldigt utvecklande, för övning ger färdighet och skrivandet kom allt mer naturligt. Tänk på det alla som grämer er över att ni inte är lika bra som ni brukade på det ni är bra på; ni behöver hålla vanan vid liv. Jag insåg rätt snart att jag kunde utnyttja mina skrivarstunder till betalda uppdrag, bloggposter, dikter och annat. Bäst av allt var att jag skrev flera böcker, bland annat Nu dör jag som finns att köpa på Bokus, Ad Libris med flera. Jag skrev även en julkalender som publicerades i december förra året.
Så vad händer nu? Jag skriver vidare. Mitt mål var inte att skriva 1 000 dagar i rad, utan att skriva varje dag resten av mitt liv. Så jag kör vidare. Den här texten blir nummer tusen i ordningen. Den allra första publicerar jag här nedan.
Det finns ett mentalt läge, ett tillstånd, där sinnet befinner sig i frihet. Där ord, ramsor, bilder och melodier samsas i kaotisk synergi. För mig representerar det en lustfylld lekpark utan regler, där vår tråkiga ansvarsfyllda värld bleknar bort som en liten tuss.
En gång: Vaken från en tupplur är jag för en stund fullständigt medveten om hur det är att vara av trä. Det är något med käkarna, med munrörelserna. Eller kanske spänningen i dem i kombination med det yrvakna tillståndet.
En annan gång: Strax efter sömnen hörs en loopad röst i det inre, som skrålar ett mansnamn och förkortningen ”FE9” om, och om, igen. Ett kugghjul av plast snurrar. En man sitter fastkilad i det enda läge där han inte kläms fast mot maskinen kugghjulet snurrar i, medan kugghjulet sätter fart. Läget kallas, inte förvånande, för FE9. Det är rimligt på ett orimligt sätt.
En tredje gång: Dagsresterna loopas. Min personlighetstyp INFJ läses upp, läses upp, läses upp. Förankras i kroppen. Kan inte somna. Somna. Somna. Somna.
Dörren öppnas även vid meditation. Jag har lärt mig att röra på ögonlocken på precis rätt sätt, för att stänga av det inre babblet. Börja höra, se och känna det som inte kan beskrivas. Sakerna som händer när iakttagelseförmågan och ordmaskinen är avstängda.
När viljan uppstår går det att spela med, styra och ändra skeenden. Dra ut på det underbara, eller loopa det olidliga för att pinan på något vis är intressant. Här uppstår många av de bästa idéerna. Musiken ligger nära till hands, då jag alltid har sett skapandet av musik som samverkande av krafter som kämpar med eller mot varandra. I detta finns även en symbolik som kan bli texter, eller filmmanus. Rytm, loopar, melodier, märkliga ord och förvridna ansikten.