Du har en kraft, djupt där inne, som söker att ta kontroll över allt du företar dig.
Den letar på människor som har lyckats bättre, som är skickligare, som är rikare, som är snyggare. Får dig att känna avund, vrede och den förgiftade känslan av att ha misslyckats.
Den får dig att vilja hävda dig genom att trycka ner andra. Den gottar sig i andras misslyckanden. Även nära vänners, fast i hemlighet.
Den får dig att känna dig som ett offer.
Den får dig att känna dig bäst i världen, eller snarare ”bättre än alla andra jävla värdelösa idioter”.
Den får dig att känna dig smartare än andra, ta andras råd och tankar med en klackspark. För att du vet bäst själv.
Den får dig att leta efter bevis på sånt du redan tycker eller tror dig veta. Den får dig att ignorera sånt som inte stöder din sak. Som inte bevisar din tes.
Den får dig att vägra förändras. Stanna där du är. Eller fly från där du är.
Skämmas.
Ångra.
Och må förbannat dåligt.
Egomekanismen är en mäktig fiende, men med acceptans och självdistans faller den platt.