Henry David Thoreau skrev om att bli en ny man i gamla kläder, och därmed förändra det inre innan det yttre. ”Fake it til you make it” är en princip som går ut på att förändra det yttre först, och sedan leva som om vi redan var framme. Båda sätten har sina fördelar, och i vanlig ordning behöver vi inte välja bara ett av sätten. Och det är en illusion att det endast finns två sätt, dessutom. Undvik det svartvita tänkandet.
Själv är jag inne i en fas av ”gamla kläder”. Istället för att söka inspiration utanför mig själv, skådar jag inåt och ser var det finns tomrum, brister, sår, utvecklingsområden. För att sedan arbeta med dessa. Detta värv är betydligt mindre angenämt än det som går ut på att söka andras inspiration som en väg mot utveckling. För det gör ont att se sina egna tillkortakommanden, speciellt de som upprepas.
Jag gillar begreppet ”personlig utveckling” allt mindre, och vill hellre se mitt arbete som en alkemisk process. Det är inre smuts som ska bli till guld. Det är inte enkelt, och det går inte fort, och inte är det speciellt belönande heller. Allt som oftast tvivlar jag på relevansen i detta arbete. Varför inte bara sjunka ner under ett träd med ett vinkrus, likt Dionysos? Alla dessa strävanden är till ingen nytta, för vi ska ju alla dö. Varför kan inte njutningen få vara den ledande vägen?
Svaret är att vi är skyldiga oss själva värdighet, uppriktighet och att vi har viktiga människor runt oss som vi vill ge det bästa. Det är värt allt slit. Men det måste finnas en övertygelse, att andras väl och ve också är en vinst för oss själva.
Medan jag motsträvigt undviker yttre inspiration som inte är av intresse, håller jag alltjämt ögonen öppna efter nya inspirerande lärdomar. Det är en motsägelsefull färd. Jag växer in i mina gamla kläder samtidigt som jag känner hur lockande det är att snabbspola förbi allt det tunga jobbet.