När jag gick i lågstadiet hade jag ett bråk med en tjej om färgen på kantareller. Långt senare insåg jag att det inte var själva färgen vi var oense om om.
Det är inte ofta jag brusar upp och blir riktigt passionerat arg. Men det var jag där i klassrummet. För jag var så säker på att jag hade rätt, och hon hade fel. Vad värre var: större delen av åhörarna höll med henne om att kantareller är gula.
Vi tjafsade nog om det där i en timme, kanske mer. Sedan tror jag läraren stoppade oss. Och efteråt gick jag fortfarande och funderade på hur hela klassen kunde ha så fel. För jag hade ju rätt. I hela mitt åttaåriga liv hade kantareller varit brandgula, och skulle så förbli.
Det skulle dröja upp i vuxen ålder innan jag hade utvecklat intresse för språkfilosofi och semantik. Och börjat fundera på det där med uppfattning av färger, ja av verkligheten. Tänkt tanken att vi förmodligen uppfattar samma färg, men att vi har olika definitioner för den. Är du mer relativist än jag så säger du ”kanske, men inte säkert” istället för ”förmodligen”.
Så här tänker jag mig svampsituationen:
Färger finns i flera nyanser, och någonstans måste gränser dras. Både ”uppåt” och ”nedåt”. Grönt är allt från väldigt ljust till väldigt mörkt grönt. Lila är granne med blått, men även rött. Det innebär förresten att upp- och nedmodellen är förenklad. Färger ligger omringade av andra färger, och blandar sig hej vilt. Ett klot är nog en bättre modell. Det är alltså upp och ned och åt sidorna som gränser ska pekas ut. En area per färg, på det där klotet.
De där gränserna kan dock skilja lite från person till person. Mina gränser för orange låg/ligger annorlunda än den där tjejens. Jag pekade på hennes ”gult” och sade ”brandgult”, och hon pekade på min ”brandgult” och sade ”gult”. Klart vi inte kom någon vart med det. Frågan är vad läraren hade kunnat göra för att dra nytta av situationen. Här fanns ju en lärdom att göra för oss elever.