I dag har jag pratat i telefon i ungefär fem timmar. Vanvettigt länge. Tack och lov för headset.
Prat i telefon är den sämsta sortens kommunikation. Ingen annan typ av kommunikation leder så ofta till att folk pratar i munnen på varandra. Varför? För att du inte ser den andra personen, eller andra och tredje, fjärde, femte och så vidare, om du gillar att försämra effektiviteten ytterligare. Kroppsspråk är en så viktig del av ett samtal, och när bara en röst hörs blir det svårt. Det här gör ju förresten videochatt till snäppet bättre.
Själv avskyr jag att prata i telefon. Mina samtal är, oftast, korta och rakt på sak. Syftet: få skiten överstökad och lägga på luren. Men ibland, som när frågor behöver svar snabbt – och det dessutom finns risk för följdfrågor, är telefon att föredra över långsam kommunikation som mail. Chatt funkar bättre än mail, och du slipper bli avbruten mitt i en mening. Men fortfarande är telefonprat effektivare, och videochatt rimligen ytterligare bättre.
Den värsta sortens samtal är när något tekniskt i hushållet strular. Felanmälan, stå i kö, bli missförstådd och dumförklarad tolv gånger innan hjälpen kommer. Men det har ju blivit bättre. En del myndigheter och liknande ringer upp när det är din tur i kön. Stort plus från mig. Själv har jag övergått, så långt det går, till använda Twitter vid den här typen av ärenden. Ingen kö, och det finns möjligheter att ta del av svar till andra personer (som könumren i iPhone-kön hos Telia till exempel).
Under min tid som tidningsreporter ringde jag sjukt många samtal i veckan. Den telefonskräck jag hade innan försvann snabbt, ungefär som min kräsenhet för mat blev dominerad av tiden i det militära. Repetition och vana är botemedlet på det mesta nervositetsalstrande.
Den bästa kommunikationen? Att träffas personligen. Ingenting slår det. Videochatt kommer inte jättelångt efter, och i arbetet kan jag ibland föredra Skype över att träffas i verkligheten. Den där röda luren har sina fördelar.
