Jag spenderade lördagen med ett par gamla vänner. Vi åt chiligryta, drack Ardbeg och lyssnade på death metal. Och hade väldigt trevligt. Gubbfest kallades det, och gav mersmak.
Det är ungefär 15 år sedan vi gjorde det här sist. Lätt att stirra sig blind på ”snart 40”, ”bor i egen villa” och sånt där, men det är faktiskt inte så löjligt längesedan.
Hursomhelst insåg jag hur mycket jag saknar musiken. Att spela i ett band. Och jag saknar umgänget med mina gamla kompisar. De andra två har kört vidare med olika konstellationer, medan jag bara spelat lite hemma samt pysslat med Squidfarm Disaster. Erfarenheten märks, kunde jag konstatera efter att ha lyssnat på de tvenne kumpanernas senaste alster. Själv är jag långt ifrån den gitarrist jag brukade vara.
Det som hållit mig borta från musiken har framförallt varit förkärlek för hemmets lugna vrå. Det eviga repandet blev tråkigt. Själv trivdes jag bäst med att skriva musik. Men nu vore det nog kul att repa också. Om jag låtsas att det finns någon tid i denna företagande småbarnsfarsas liv, vill säga…
Det är roligt att jag åter har kontakt med Toob och Henrik. Det var den sistnämndes svensexa som ledde fram till detta. Kul att se hur vi allihop, på något sätt, är samma snubbar som vi var 1999. Tre män i skinnjackor som delar en speciell sjuk humor, och har gemensamma musikaliska preferenser. Och minnen, så klart.
Tack för en superb lördag. Det här får vi göra om, gubbajävlar! Fast nästa gång ska jag vara snäll mot möblerna – lovar.
#96 av #100 i #blogg100
