En sen upptäckt är att planering faktiskt kan ge mer frihet. Genom att ruta in livet, blir livet lättare och roligare att leva.
Tänk att jag skulle behöva bli 39 år gammal innan det gick in i hjärnan, att möjligheten till spontanitet ökar när allt som ska göras är under kontroll. Det hade jag aldrig gissat för bara två år sedan.
Under många år (ja, typ 39 då) gick jag i övertygelsen om att planering förstör livet, dödar livsglädjen och sätter etiketter på det lilla som finns kvar av överraskningar i tillvaron. Samtidigt fanns ett missnöje över att så många goda idéer aldrig blev mer än just det – idéer. Till slut gav jag efter för detta med att sätta mål i livet.
Det första problemet med målsättning var att jag tänkte livsmål. Steg ett blev således att fundera ut vad livet ska vara till för, vilket mitt personliga syfte är och hur jag ska veta att det jag kommit fram till är Det rätta. 39 år, alltså. Det blir första pris i Envis gubbjävel. Jag kom inte fram till något annat svar på den där frågan än ”testa saker och se vad som funkar”, vilket har visat sig givande. Det var inte grubblandet som resulterade i den insikten, utan snarare att jag blev trött på att grubbla.
Målsättning är till för att skapa en riktning, eller flera. Inget annat. Målen kan ändras under vägen, vilket är rimligt att göra allt eftersom nya erfarenheter kommer till dig. Det är som att följa skylten mot Oslo, även om du bara ska till Mockfjärd. Det gäller att vara på väg, om något ska hända.
Genom att jag började sätta upp mål började jag också sätta datum, och planera in dag för dag. Där kom insikten. För det blir inte så extremt mycket att göra per vecka, inte om du delar in varje mål i småbitar (vilket du ska göra). Som en viktig bonus kom insikten om allt det jag INTE borde göra, och på det viset blev det lättare att säga nej till en massa onödigt pliktskyldigt som bara bidrog till stress.
Nu planerar jag in bloggämnen, statusuppdateringar till Facebook-sidan, uppgifter till byföreningen, krönikor till Gagnefsnytt, personer som ska ringas om tråkiga ”fixa hemma”-grejer, vilka sopor som ska köras till återvinning, vad jag ska läsa, vad barnen ska ta med till dagis/skola, vilka låneböcker som ska åter och när jag ska träna. Med mera.
Det där låter ju som en massa jobb, men det är det inte. Det fina är att planeringen av allt som ska göras äger rum vid andra tillfällen än själva utförandet av sysslorna. När det är dags att ringa och beställa grus, eller vad det kan vara, är det som att någon annan har gett mig order att utföra sysslan. Vilket gör det lättare.
När jag har bockat av dagens ”att göra” är jag fri att göra vad som helst. En skön känsla – frihet i kombination med rent samvete. Det är betydligt mindre ”just fan!”-tankar nuförtiden, än det var innan jag började med planering. Om det ändå dyker upp idéer under dagen, skickas de till min ”inbox” som gås igenom med jämna mellanrum. Ofta i anslutning till planeringen.