Mår vi bäst om vi lever med mål och delmål, eller utan? Uppnår vi bättre resultat om vi sätter upp mål?
Jag tog del av en intressant diskussion, där en förespråkare för målsättningar pratade med en som övergett det där med att sätta gemensamma mål. Det fick mig att inse att jag, med vissa undantag, lever mestadels utan mål. Åtminstone på det personliga planet.
Fördelen med att sätta mål: det finns alltid ett håll att sträva åt, och det finns alltid en möjlighet att se efter hur långt det är kvar. Det ger en positiv kick i sig att se hur långt kommen du är, och naturligtvis det omvända om det går trögt.
Nackdelen med att sätta mål: du strävar alltid bort från nuet. En framgångsrik måljägare är aldrig nöjd. Det är framtiden som är i fokus, förutom när mätningar sker. Då är det istället dåtiden som är intressant.
Det ligger naturligt för mig att försöka vara i nuet. De gånger jag strävar bort därifrån brukar jag bli orolig och missnöjd, och i värsta fall kommer självanklagelser och ångest. ”Tänk om det blir sådär…”, ”Tänk om jag istället hade gjort X”, ”Om jag ändå fick leva om mitt liv”.
Men som företagare trivs jag med mål. Om mitt mål med en dag är att klara av sex punkter i todo-listan blir jag mer motiverad, för då finns det en belöning – jag får sluta tidigare. Känslan av att bocka av eller, som i mitt fall, flytta ett Trello-kort till ”Klart” ger viss berusning.
Så frågan är om det ger mer ”driv” med målsättningar, eller om alla dessa destinationer att nå bara är vägar till olycka. Vad säger du?
Klistrar in den där diskussionen jag refererade till. Den hittade jag hos Jonas, så det ska han ha tack för.
Jag har skrivit om något liknande förut, förresten.