Inget har bekämpat min själviska sida så brutalt som föräldraskapet.

Jag satt här i soffan och tänkte skriva en bloggpost om musiken i mitt liv. Vad den betytt, och varför just det mindre muntra lockat.
Men så började sonen tjuta i babymonitorn, och det blev en vända upp. Fixa kudden, fluffa till snuttelejonet och placera vid kinden. Kuta ner igen.
Och så en vända upp.
Och en till.
Svordomar yttrades i farstun och katten, som hade fräckheten att sitta på min mentalt utstakade stig, flydde förskräckt. “Kattjävel…” mumlar jag, och slår i axeln i väggen. Slår väggen. Inser sedan det löjliga i irritationen.
Fixa kudde och snutte, vända på täcke. Rätta till ben som låg tvärs över sängen. Och så ner igen.
Nästa vända, rätt så uppretad. Men jag gör det. Om och om igen. Med svavel i blodet, och maximal fokus på att låta lugn och snäll.
“Pappa ligga bredvid mig” säger en ledsen son, som visar sig ha ont i örat. Jag känner värmen inombords. Är stolt över att jag lät surheten pysa ut på vägen upp.
Det är det här som har utvecklat mig, som pappa och människa. Att ta sånt här och rida ut, för någon annans skull. För att denna annan betyder så mycket att jag själv blir oviktig. Mitt bloggande med ett glas vin, som jag sett fram emot, är lyxproblem jämfört med sonens trilskande öra.

dan