Tack vare internet har mycket bra hänt i mitt liv. När jag tänker på det väcks frågan: vem vore jag utan nätet? Och var vore jag utan nätet?
På internet har jag träffat en av mina närmaste vänner, som jag fick att flytta till Dalarna, som jobbade med mig i några år och som fortfarande är den enda som förstår mig helt och fullt när det gäller vissa delar av min personlighet. Vi har tagit många långa promenader ihop och avhandlat många besynnerliga ämnen genom åren.
På internet har jag lärt känna alldeles för många bra människor för att de ens ska gå att räkna. Personer som jag sedan träffat i verkliga livet, och som blivit bra vänner och bekanta. Var och en av dem har jag lärt känna lika bra, eller bättre, än de jag lärt känna i verkliga livet först.
På internet har jag lärt mig massor och åter massor. Denna oändliga kunskapsbank och levande utbildning har fördjupat mitt kunnande på flera områden, och här har jag lärt mig mer än någonsin i någon lektionssal.
På internet har jag fått hjälp i svåra stunder. Den kurs från Livanda, som fullkomligt krossade mina psykiska problem för några år sedan, lyckades där inga åtgärder inom kommunal vård eller medicin lyckades. Jag har också fått ovärderligt stöd och bra råd av er som står mig nära.
På internet har jag nåtts av insikten om att jag själv är en bra person. Mitt självförtroende, uselt i många år, har blommat upp. Jag har också lärt känna mig själv, mycket via bloggande och chattande. Jag har utvecklats, och utvecklas.
På internet håller jag koll på vad som händer i världen. Och min koll är bättre än någonsin tidigare.
På internet får jag chansen att öva på det som är viktigt för mig. Mitt skrivande, en passion som höll på att somna av och bara bli förknippat med jobb, är nu på väg mot en bra form igen. Detta tack vare det initiativ som kallas #blogg100
Vem vore jag i dag om det inte vore för internet?