Ett ögonblick i tiden. En mental skärmdump med klockslag. En punkt i universum, förankrad med linor i din skenande existens.
Jag såg en stuga. En fallen bostad under metamorfos. Under upphörandet av att vara en stuga. Var exakt börjar processen?
Dess inre, i någon tid var den en arena för samvaro och trygghet; en illusion av beständighet och stabilitet. Där inne fanns ett bord, ett centrum, kring vilket människor samlades. De frågade varandra om glädje och sorg, och om vardagens bestyr.
Stugans dörr, en gräns mot allt det andra. En port mot förtvivlan, men även mot lycka och önskedrömmar. Känslan av att komma hem. Att andas ut.
Någon gång försvann människorna från sin stuga. Deras minnen, skapade i intim samvaro med denna plats, finns inte längre i den här världen. Vi känner inte människornas minnen. De är positionslösa, förlorade i tid och rum.
När jag går förbi stugan känner jag en känsla av sorg. Sorg över att alla mina minnen en dag kommer att försvinna, vara summan av en skingrad fågelflock.
Jag fäster en lina i just denna stund, när jag skriver dessa ord. Härifrån firar jag mig vidare ner, upp, ut, bort. För att aldrig mer besöka denna plats.
Men med mina ord bygger jag för en evighet.
