Däckbyte i dag. Alltid en lättnad att bli av med skiten. Alltid tänker jag ”borde anlita någon för det där”, men dumsnålheten vinner. Alltid. Och jag grunnar vidare på frågan om vad jag gör här ute på landet egentligen.
Det finns en tradition av ”göra själv” här på landsbygden. Det fungerar normalt bra, då många (de flesta?) som bor här är praktiskt lagda, händiga och inte ryggar för en golvslipning, spackling eller användande av verktyg jag inte ens vet namnet på. Jag, däremot, är riktigt, riktigt usel på praktiskt arbete. Kanske är det anledningen, kanske är det en följd; jag är riktigt, riktigt ointresserad av dessa sysslor också.
Som tur är har jag min far. Han är fantastiskt begåvad på praktiska göromål, och kommer ofta med smarta lösningar runt sånt som har med byggande och liknande att göra. Min fru, som inte heller har heminredning och snickeri som hobby, har också en far som är en mästare med verktyg. Hon är ändå mer praktisk än jag, och den som brukar ta tag i sånt som är tråkigt.
Jag drog ju härifrån en gång i tiden, väldigt mycket på grund av det praktiska. Vedhuggning, gräsklippning, underhåll och fix. Bilar. Körkort. Skiftnycklar. Nej, inte hörde en filosofiskt lagd 20-åring hemma på landsbygden. Men så kom jag på att jag saknade naturen, tystnaden (och ljuden), och kom tillbaka igen. Tänkte att ”äsch, lite gräsklippning” eller ”javafan klyva ved, bara man lyssnar på hårdrock under tiden”.
Men så står jag där med skitiga händer. Farsan pyser med någon magisk mojäng i sitt garage, och en buckla på min bil försvinner. Bara som en parentes mellan två däck. Och jag tänker på hur jag ska kunna ha den rollen i mina barns liv. Vara ninjan med tryckluften, liksom. Vänder naturligtvis en mutter fel, bara för det. Men jag lärde mig i alla fall att det spelar roll hur muttrar vänds.
Nästa gång anlitar jag någon. Kanske.
Skickat via Blogsy