Det har varit lika varje år. Förväntningarna på sommaren är alldeles för högt satta. För jag grundar dem på erfarenhet.
Sommaren är för evigt den tid som fanns mellan två perioder av instängdhet och tvång. Det vill säga skolans terminer. Så är det än i dag, trots att grundskolan i år är 20 år bakom mig.
Det är en stor frihet att knappt behöva några kläder. Skorna är fängelser de med.
Och så tänker jag mig sommaren som en tid av ledighet, men så är det ju inte riktigt. 2012 hade jag två dagars semester. 2011 hade jag två veckors semester. Den där ledigheten sitter dock i huvudet.
Just i år är min dotter fem år. Stor nog för att inte behöva passas på samma sätt som förut. Ställer frågor som rör till det i huvudet, kan läsa, kan skriva. Hon har blivit en av mina bästa vänner. Det är tanken på en sommar med henne som lockar mest just nu.
Lillebror är bara två, men han har upptäckandet framför sig. Av hur roligt det är att bada. Springa omkring barfota i sanden och få skrika bäst han vill. Leva ut. Det ser jag också fram emot.
För egen del ser jag fram emot sommarkvällarna. Känner mig mer social än på många år. Filosofiska diskussioner i kvällningen med öppensinnade vänner.