I dag är det fem år sedan jag, oförutsett, blev farsa första gången. En kontroll visade att bebisen låg felvänd, och ett par timmar senare fick vi träffa Alma för första gången.
2008. Det var en galen tid på många sätt. Relativt ny som företagare, mitt i en rätt stor filmproduktion åt Landstinget Dalarna. Dagen innan hade jag och Sofia shoppat skötbord på Ikea. Veckan innan hade vi köpt en kombibil. Inte ett dugg visste vi om föräldraskap, och inte ett dugg hade vi läst på om obskyra tropiska sjukdomar och andra hemskheter (till skillnad från flera i föräldragruppen).
Det var rock 'n' roll helt enkelt. Naivt, dåligt planerat och ganska nonchalant på ett sätt som kommit att känneteckna den senare versionen av mig. Att Alma skulle behöva plockas ut med akut snitt sådär pang bom var inget vi räknat med, och tur var väl det egentligen. Allting gick bra, men jag märkte efteråt att jag var skakis. Men det löste sig, precis som vanligt. Den där ”screw it, let's do it”-attityden har inte misslyckats än, så det är väl därför jag fortsätter med den.
Vi drog hem den där bebisen vi skaffade, efter att hon växt till sig lite på neonatal-avdelningen i Falun. Tursamma som vi var sov hon, redan från början, rätt bra på nätterna. En del nattliga nappflaskor blev det, och jag kommer ihåg den bisarra känslan av en liten varm varelse på armen i mörkret, som sörplade välling och luktade bebis-gott.
Fem år har gått. Alma har hunnit bli en liten stor tjej, som väljer hur hon ska klä sig, kan läsa och kan skriva. Vad kunde jag själv som femåring? Ja, inte kunde jag skriva i alla fall. Under de här åren har nog jag utvecklats lika mycket som person som Alma har. En hel del inlärda dumheter har hon ifrågasatt hos mig, och jag har successivt blivit lite mer som ett barn. Ödmjukare inför barn och deras sätt att tänka. Och så har hon lärt mig en helt ny sorts kärlek. Den som gör att jag tveklöst skulle offra mitt liv för mina barns skull. Det trodde jag inte som 21-årig nihilist.
Grattis Alma! Jag älskar dig.
