I en kartong låg metallstycken av olika slag, i omväxlande specialtillverkade former. En gång gjorde de människors liv enklare, men sedan brann människornas kroppar upp och kvar blev dessa stycken.
Vi håller på med ett intressant projekt, som går under beteckningen #theiluproject. På grund av detta åkte ett, i sanning, säreget sällskap runt och beskådade olika sidor av Dalarna. Det besökte Långshyttan, en väderbiten ort i Hedemora kommun, som varit historiskt viktig för svensk industri. Och så besöktes ett kapell i Borlänge.
Medan stämningen var uppsluppen och späckad med skratt i Långshyttan, sansades tonen av vördnad och av de mentala bilder som målades upp innanför det heligas väggar. Det är en speciell känsla att vara inne i ett kapell. Jag sträcker på mig och tänker medvetet på att vara respektfull, min hedniska läggning till trots.
I undervåningen på kapellet blev döden med ens påtaglig. Ett band med orden ”Farväl älskade pappa” hängde på en krok, medan praktiska redskap som en vagn för förflyttning av kistor påminde om hur döden ändå är en vardagshändelse. För döden är en händelse – inget tillstånd, som jag ser det. Här nere fanns förut ett krematorium, och vi bjöds på en rundvandring i korridorer som skulle lämpa sig i valfri skräckfilm.
Inne i själva förbränningsrummet syntes svarta spår av flammor, som slickat taket när nära och kära omvandlats från kropp till aska.
Guiden avslutade med att visa diverse metallprylar i en kartong. Det var rester från kremeringar. Hjälpmedel som suttit fast i leder och på skelett för att stabilisera och ge en före detta människa ett bra liv. Fascinerande stora och robusta attiraljer. På något sätt gav de mig en bra känsla. Vi människor lämnar ofta något kvar efter oss. Ett arv, oavsett om det rör sig om en bok, en vetenskaplig teori, ett musikstycke – eller en bit specialkonstruerad metall.