Första april 2014 och jag har varit på föräldramöte. Det pratades om stöd från familjens hus, familjer som har det svårt och en hel del om övergång till förskoleklass. Lite rörd insåg jag hur min lilla dotter faktiskt ska börja skolan.
Förskoleklass är måhända inte skolan på riktigt, men hon ska ändå gå i något som liknar en skola på flera sätt. Och fritids efter skolan… Det vet jag inte ens vad är. När jag var liten jobbade inte min mamma. Hon var hemma med oss barn och pappa tjänade pengar till familjen. Känns som jag är sjukt gammal. Fritids? Seriöst behöver jag googla lite.
Vi fick veta att våra små börjat intressera sig allt mer för hur kroppen fungerar. Någon av fröknarna hade fått uppgiften att rita olika människodelar, medan barnen intresserat och sammanbitet tittade på. Svårt att hålla sig för skratt, kan jag tro. Samtidigt behöver barnens funderingar tas på allvar.
Skolan ja. Såg att Sverige placerat sig dåligt i ännu ett Pisa-test, och genast drog det politiska käbblet igång om vems fel det är. Själv är jag inte i skolstadiet än med mina barn. Det jag sett hittills, av dagis i Djurås, har dock inte gjort mig ett dugg orolig. Bra personal, måhända underbemannad ibland, som gör bra saker med våra kära små. Återstår att se vad skolan får för omdöme av mig.
Min dotter och flera andra kan läsa, skriva och räkna som femåringar. Och de tycker framförallt det är kul. Smarta barnprogram som sträcker sig utanför TV, appar och teknik är en bidragande orsak. Och stimulerande dagismiljö som båda mina barn längtar till. Jag minns inte så mycket av min lekistid (det hette ju lekis för fem-sexåringar), mer än att vi åt en jäkla massa frukt och var på utflykter hela tiden. När vi började första klass var det inte så fasligt många som kunde läsa. Inte som jag upplever att det är nu. Men, som sagt, det återstår att se.
Hur illa är det egentligen, bortom retorik, statistik och politik?