Vreden är en egen liten värld, vars regler är annorlunda jämfört med den sansade världen som den existerar inuti.
Den som befinner sig i vredens värld vet om att det är på låtsas, men spelar ändå med. Ibland är det av glömska, för att det där alternativet “nej” glömdes bort. Deltagandet i vredens teater sker automatiskt. Ibland sker det även när den stora nej-knappen hänger och dinglar över den snart ilsknas huvud.
Det är något visst med att bli riktigt bullrande arg. Tandagnisslande vansinnigt olämpligt arg. Sådär arg så att det gör ont i käkarna, och viljan att kasta sönder en fin liten vas dyker upp i bakhuvudet. Jag menar arg så att man tänker på någon käck person från i morse, som hälsade på ett sätt som inte fungerar i vredens värld. Bara tänker på personen, för att bli ännu argare.
I vredens värld finns det andra knep också, för att blixtra till lite extra i humöret. “Vad skulle jag göra då”-ilskan är kanske den bästa. Den kan du uppnå genom att tänka på en situation som gör dig arg, och en person som säger något som potentiellt skulle reta dig. “Vad skulle jag göra då?” frågar du dig då, och ser och hör hur du gör något riktigt argt.
Det är dumt att bli arg. Ouppfostrat. Olämpligt. Inte alls rimligt och bra i ett välkammat samhälle, som tycker om bra uppförande. Det är också därför det är så skönt att bli blixtrande tokarg, eller “farligt arg” som lejonet i Bamse blir i någon av berättelserna.
Vrede är frihet. Att göra som man vill. Att säga “skiter väl jag i”.
Fast det gäller att inte bli arg för ofta. Då blir andra arga också, och kroppen mår dåligt. Men ibland, ibland är det skönt när man får lätta ankar. Och sänka skutan med en smäll.