Mitt i tordönet satt jag och njöt
Kyrkorgelns dån fick kyrkan att skälva
Min egen sorg i ljuv disharmoni med de vrålande pipornas sång
Toner från djupt ur jorden, men bekanta på ett närmast obehagligt sätt
Melodin mild och förlåtande, mot en fond av evig natt
Utan vår gud är du ensam, lilla människa – sade den tigande Jesus till mig
Sedan reste jag mig och fick ta farväl
Av en kär gammal vän
Åren har gått
I dag fick jag så reda på att den melodi
som spelat i mitt inre i fyra års tid
heter Gammal fäbodpsalm från Dalarna
Mer doom än världens alla domedagsorkestrar tillsammans
Men med en mänsklig beröring, som inte ger hopp – utan manar till tacksamhet
I kväll dricker jag för dig, morfar
Och lämnar, på ett sätt, fyra år av oavslutad sorg
Skål