Det närmar sig mitten av oktober. Kylan kommer, och dimman. Världen blir mörkare. Tystare.
På Facebook läser jag om människor som saknar sommaren, redan nu. Och ljuset. Många blir höstdeppiga. Jag undrar om detta är vetenskapligt belagt. Höstdeppet.
Likt en vålnad störtar jag fram genom mörkret. Mina tunga kängor trampar rytmiskt den oasfalterade vägen, och jag får en kvinna med tax att stanna upp. Hunden är nyfiken. Jag forcerar fokuserat förbi. Undviker hennes invit till konversation med att besvara frågan (“Är det Danne?”), och sedan låta stillheten råda.
Ute i dimman. Glesare mellan lamporna. Doften av åker. Det gula skenet från månen döljs bakom en hinna av vattenånga. Spöklikt och hemtrevligt. Här i den inbillade postapokalypsens land hör jag hemma.
Jag undrar över det där med årstiderna. Skulle jag bo kvar i Sverige om jag inte gillade den mörka tiden på året också? Sommaren är ju underbar, men det är hösten med. Vintern är avstressande. Det är nog faktiskt våren jag tycker minst om. Lerigt, slaskigt, ostadigt väder. Sedan börjar det blomma.
Sådär. 10 000 steg. Eller nästan. De sista 50 fixar jag här hemma. En ny och bra vana som jag får tacka Apple för. Stegräknaren i nya iPhonen, som inte behöver startas – den rullar jämt. Och då fick jag något att blogga om också.