Som en sorts revolt mot att vara man valde jag en filosofisk inriktning tidigt i livet. Det var väl flera delar som samverkade till min teoretiska läggning, men just ”tänkaren” var en identitet jag ville odla och odlade.
Den som slängde ur sig några tänkvärda ord av mystik på festen blev endera sedd som en konstig typ, eller någon som väckte intresse. Lite blandat resultat, kan man säga – men identiteten härdades. Jag var tänkaren, och tänkandet var något positivt, något som fick mig att känna mig lite förmer. Jag älskade att vara tänkaren, och träffa andra tänkare som diskuterade filosofi – och här är det inte meningen att förlöjliga en viktig del av min utveckling.
Som tänkaren var det så klart bra att fundera mycket, grubbla och tänka – ja, ibland älta. Det förstärkte min identitet och jag kände mig stolt över den jag var, liksom jag var stolt över att vara opraktisk, ointresserad av sport och andra stereotypiskt manliga sysslor. Jag blev den jag ville vara, kort och gott.
Ibland sade någon ”man ska inte tänka så mycket, då kan det gå illa”, och det anspelades på smarta människor det hade ”slagit runt” för. Schackspelare som blev intagna på mentalsjukhus för att de var för smarta typ, ja ni vet vad jag menar. Stora starka karlar dricker sprit och håller käften, eller så arbetar de bort sina existentiella grubblerier – basta! En vanlig syn på oss tänkare.
Ironiskt nog var det mitt tänkande som till slut gav mig ångest. Ältandet, grubblandet, fantiserandet – det blev verkligt, och min kropp blev vettskrämd av alla fantasifoster och tankar på farliga sjukdomar jag kunde vara drabbad av.
Vägen tillbaka från ångesten ledde mig allt längre bort från tänkandet, och i dag mediterar jag ofta för att få bort surrande tankar ur huvudet. Det som var min identitet dog när jag fick kontroll över ångesten. ”Tänkaren” blev något annat, som inte längre kan beskrivas speciellt väl.
Så här i efterhand förstår jag att det där grubblandet aldrig ledde till något alls. Mer än en insikt om att grubblande inte leder till några insikter. Det är helt ok att läsa om förra meningen ?
Men är tänkandet helt värdelöst? Var de egenskaper som utvecklades under tänkar-tiden slöseri med tid? Nej, absolut inte. Det mänskliga tänkandet kan föda många kreativa skapelser, och lösa många problem, och uppfinna många märkliga användbara manicker, bota sjukdomar och stoppa fattigdom och elände. Tänkandet är en stark kraft – om det används på rätt sätt. Existentiella grubblerier kan vara en viktig del av livet – för mig var det så absolut. Men grubblande i sig är något som har en benägenhet att skapa lidande.