Därför skriver jag

Deeped publicerade i går ett intressant inlägg om varför han skriver. Som avslutning undrade han varför vi andra skriver, och jag nappar på den frågan. 

När jag var liten skrev jag för att berätta sagor, för mig själv och min bror. Jag ritade skräckteckningar och skrev skrämmande berättelser om varulvar, mördare och vampyrer. Jag tror min kära mor har kvar en skräckbok som jag stiftade ihop av några A4 med utvalda hemskheter.

Humor var, då liksom nu, en viktig ingrediens i livet. När vi skulle skriva uppsatser i skolan brukade det alltid bli humoristiska texter om gubbar som betedde sig konstigt. De där skrivhäftena brukade skickas runt i klassrummet. Killarna i klassen ville läsa, och även vissa av tjejerna. Det var förstås något jag tyckte om – att få uppmärksamhet och uppskattning. Jag fick alltid beröm av lärarinnan för min fantasi och mitt språk, men alltid bakläxa för svordomar, våld och handstilen.

I högstadiet försvann den där passionen för skrivande. Varför vet jag egentligen inte, men som jag berättat tidigare var högstadiet den värsta tiden i mitt liv. Någon uppsats ibland blev det, och jag fick fortfarande beröm för språket och klagomål på handstilen (ja, tangenbordens intåg räddade många några år senare).

Efter grundskolan kom skrivglädjen tillbaka. Jag skrev en hel del dikter i smyg. I min umgängeskrets var det ingen annan som skrev eller ens var intresserad av språk. Det kändes också läskigt att komma ut ur garderoben som diktare, så det blev helt enkelt så att jag höll tyst. Något jag inte höll tyst om var däremot den fejkade musiktidningen Muskedunder Magazine, som jag gjorde tillsammans med en kompis på hans pappas gamla Pentium 1:a under några nätter med mycket snus och kaffe. Tidningen innehöll påhittade intervjuer med hårdrocksband som vi inte gillade, och recensioner av skivor med förvanskade namn med band som Skabbschwein, Smolk Thrower, In Pants med flera. Vi turades om att hitta på recensioner, jag och kompisen. Allt för att roa varandra där framför datorn.

Min nuvarande kompanjon i företaget hittade den där gamla tidningen i mitt föräldrahem några år senare. Han skrattade högt åt innehållet och imponerades av språket. Sen sade han att jag ju borde jobba med skrivande. Det hade mina lärare sagt också, och det hade jag fnyst åt. För mig var jobb något som innebar ett verktyg, eller helst två, i handen. Att jobba med skrivande var ju inget någon kan jobba med. Men jag lyssnade på Rickard, och så hamnade jag på Dala-Demokraten till slut. Vidare med en språkutbildning, och i dag som företagare där jag har ansvar för allt som ska skrivas och kommuniceras.

Sedan 2005 har jag bloggat (anonymt – men jag kommer nog att berätta om den bloggen senare), och jag har fortsatt skriva dikter ibland. I båda dessa fall handlar det mest om att strukturera mina tankar, men även om att underhålla. Har aldrig riktigt satsat på skrivandet som jag borde, tänker jag ibland. Faktum är dock att jag har två-tre böcker som är påbörjade, men som det går väldigt segt med.

För att besvara frågan om varför jag skriver:

• För att tänka. Ibland är det som om jag inte kan formulera saker i hjärnan, men så fort jag får ett tangentbord under fingrarna smattrar det på – och plötsligt förstår jag.
• För att underhålla. Jag tycker om att få folk att skratta. (Ändå skriver jag inte vidare humoristiskt längre – vilket är märkligt).

Är skrivandet ett behov? Ja, faktiskt. Det får mig att må bra, och det känns bra och vettigt att efterlämna sina tankar till andra. #Blogg100 har absolut fungerat som en vitamininjektion, och återigen har jag insett att jag bör fortsätta skriva i någon form. Om inte annat, så för min egen skull.