Det finns en motsättning i mitt liv, en som har varit där länge – den mellan idealet med att leva i nuet, och viljan att uppnå mål och utvecklas.
Den som är nöjd med sig själv och sitt liv, vill bara bli kvar i nuet. Den som vill utvecklas, vill bort från nuet för att försöka uppnå ett ideal som finns gömt någonstans i framtiden. Själv försöker jag att kombinera dessa två, och hittills har det inte gått alldeles lysande.
Dan Forslund är en stillsam man, och har så alltid varit. När andra drömmer och snabba bilar, ett aktivt uteliv och socialt umgänge sitter jag helst under en gran och luktar på kottarna. Eller nä, men lugn och ro, umgänge med några få likasinnade och familjen och ett aktivt uteliv (fast i skogen, inte på krogen) är det enda jag behöver. Nästan.
Den andra sidan av mig gillar att utvecklas, bli en bättre människa, driva företag och sälja/göra affärer. Umgås med entreprenörer, lyssna på podcasts om entreprenörer.
Jag går upp på morgonen, skjutsar barnen och tar en morgonpromenad före jobbet. Lyssnar på tips från superspeedade amerikanska entreprenörer som är mer extroverta än någon i min umgängeskrets. Jag blir inspirerad, taggad, glad och får för mig att jag kan göra precis vad som helst. Kommer hem från promenaden, sätter mig ner och mediterar. Och känner en härlig känsla av att inte vilja uträtta något alls, bara finnas i nuet utan begär och hunger efter erövringar.
Personlighetsklyvning?
Min vän Anders ställer en massa frågor hela tiden, vilket är bra och samtidigt utmanande (drygt). Han lade märke till den här motsättningen, att jag som förespråkar tomhet och tankelöshet, död åt begäret och acceptans av det som är, samtidigt har en massa tricks och råd kring personlig utveckling och produktivitet. Det är därför den här bloggposten existerar.
Den är ett svar på frågan om varför jag ”som inte vill något alls, vill en massa saker”.
Min lösning är att se målsättningar och affärsplanering som något som görs i nuet, för att få bort framåttänkandet. För det är faktiskt vad som händer; genom att planera frigör jag hjärnan, och går inte längre och grubblar kring framtiden. Målen är satta, och det är bara att slappna av. De gör alltså så att jag får lättare att vara här och nu.
Under den större delen av mitt liv, där jag inte satte mål, hade jag ständiga utmaningar i att inte sväva bort från här och nu, till en potentiell framtid. Nu tar jag mina planeringssessioner, korta stunder, och skriver ner mål (och delmål) med personlig utveckling, karriär, bokskrivande och äventyr. Sedan sätter jag deadlines, och släpper det hela. Alla handlingar som har med målen att göra, sker i nuet utan grubblande. Hjärnan är fri, och betydligt tommare än om den hade försökt komma ihåg vad den borde säga åt resten av kroppen att göra.
Där är mitt svar, Anders.