Nu är det vår, och med den kommer mitt speciella tungsinne. Det är pålitligt som de återvändande flyttfåglarna.

Kaffe i solen, sommaren nalkas och människor är glada. Men vad hjälper det för en som får ett ökat sug efter melankolisk musik, tragisk filosofi och skuggor kring månen.

Någon gång i barndomen tror jag det här upptäcktes. En trygghet i vemodet, en längtan efter sorglig musik och ödesmättade verser.

Jag mår bra av vemod. Det får mig att känna mig avslappnad, hemma, trygg. Tankarna är friska och ödmjukheten gör sig till och med påmind. En viktig beståndsdel. Det bär med sig en vördnad inför det bräckliga i att leva, en tacksamhet över att kunna uppleva.

Jag avslutar med en skönt vemodig låt.

dan